Av världens större börser är det den kinesiska Shanghai-börsen som tappat allra mest under 2018. När det såg som värst ut låg nedgången från toppen i slutet av januari på runt 30 procent men börsen har repat sig något sedan mitten av oktober.

För att sätta det i perspektiv så har kinesiska icke-statliga företag förlorat minst 992 miljarder dollar i marknadsvärde bara sedan mitten av juni, enligt en sammanställning av Bloomberg och Wisdom Tree Investment.

Orsakerna bakom den breda nedgången är välkända. Att den kinesiska ekonomin svalnade av på egna meriter, i samband med att regeringen lanserade en delvis förändrad tillväxtpolicy, bidrog men nedgången tog extra fart när president Trump lanserade sina importtullar på kinesiska varor.

Även på valutasidan har effekterna varit påtagliga. Den kinesiska yuanen, som är ”semi-flytande” under centralbankens kontroll, har tappat rejält mot den amerikanska dollarn och ligger nu nära den symboliskt viktiga 7-yuannivån.

Men även här har det skett en viss stabilisering under senare tid och en ganska allmän syn på valutamarknaden är att den kinesiska ledningen sannolikt inte vill låta yuanen försvagas ytterligare. Dels för att det skulle provocera USA (och andra handelspartners), dels för att det skulle ge negativa finansiella effekter i form av exempelvis ökat kapitalutflöde och i alla fall kortsiktigt minska den utländska aptiten på kinesiska tillgångar.

På konjunktursidan är det lite mer mixade signaler. Både export- och importutvecklingen utvecklas i hygglig takt, vilket tyder på fortsatt god aktivitet i ekonomin.

Däremot finns det andra tecken på att ekonomin är på väg att svalna av och att de amerikanska importtullarna faktiskt börjar bita, i alla fall på framtidstron. De officiella Inköpschefsindexen för oktober visade visserligen på stabil utveckling i tjänstesektorn men i industrin sågs en tydlig försvagning.

Tilläggas kan att Caixin producerar ett alternativt inköpschefsindex, med mer av icke-statliga och mindre företag, och i deras index skedde också en påtaglig försvagning i tjänstesektorn i oktoberundersökningen.

Att kinesisk ekonomi fortsätter att svalna av tycks därför vara fallet även om inbromsningen, än så länge, inte är särskilt hård. Optimisterna hävdar också att de lättnader som införts på bland annat kreditmarknaden och en del sänkta skatter snart ska börja ge positiva effekter.

Dessutom ger en förhållandevis låg statsskuld förutsättningar för att, vid behov, stimulera ytterligare med finanspolitiken, samtidigt som centralbanken sitter på en valutareserv omfattande cirka 3 000 miljarder dollar. Det senare inte minst viktigt för att kunna förse banker med nödvändigt utländskt kapital och undvika panik på finansmarknaderna.

Det negativa är att skuldsättningen i Kina, redan i utgångsläget, ligger på rekordnivåer och att mycket av inbromsningen i Kina kan härledas till myndigheternas försök att komma till rätta med detta. Nu är risken att man tvingas skjuta på nödvändiga åtgärder och därmed försämrar de långsiktiga tillväxtförutsättningarna.

Regelrätta räntesänkningar ligger nog också en bit fram eftersom det skulle kunna bidra till ökat kapitalutflöde och ytterligare press på yuanen, enligt Per Hammarlund, Emerging Markets-analytiker på SEB.

Ändå får man nog räkna med att nya stimulansåtgärder från den politiska ledningens sida är aktuella redan i närtid om det inte sker en ordentlig stabilisering av konjunkturläget.

På kort sikt är en eskalering av handelskriget med USA det stora hotet mot den kinesiska ekonomin och den kinesiska börsen. Nu har dessbättre förhandlingarna mellan USA och Kina, efter några månaders stiltje, åter kommit igång. I första hand ska det ses som förberedelser inför det toppmöte mellan presidenterna Trump och Xi Jinping som ska hållas i samband med G20-mötet i Buenos Aires i slutet av denna månad.

Nu börjar man så smått på finansmarknaden att ladda för att det faktiskt ska göras en del framsteg på detta möte. Inte minst för att det är uppenbart för bägge parter att en ytterligare eskalering av handelskonflikten kommer att drabba båda negativt.

Att hoppas på ett direkt avtal är nog att hoppas på för mycket, men en del eftergifter från kinesiskt håll kan säkert bli aktuella mot att Donald Trump inte går vidare men nya tullar på kinesiska varor. På så sätt kan man köpa sig lite tid för ytterligare förhandlingar och förhoppningsvis bidra till ökat lugn på finansmarknaderna.

Att Kina skulle gå så långt att man gör stora avsteg från sin industripolitiska målsättning att röra sig uppåt i den industriella värdekedjan via programmet ”Made in China 2025” är dock osannolikt, enlig Per Hammarlund.

Och det är väl egentligen här som den stora stötestenen ligger. Den amerikanska administrationen fokuserar mycket av striden just kring att Kina måste öppna upp sina marknader för amerikansk teknik, samtidigt som krav ställs på de kinesiska myndigheterna också ska bli betydligt bättre på att respektera teknikhemligheter. Här har USA dessutom EU på sin sida.

Så klart är att den kinesiska ledningen har en hel del ekonomiska bränder att ta itu med i närtid. Det som talar för Kina är att de finansiella musklerna trots allt finns på plats.