I år firar jag 30 år som makroanalytiker. Under de här perioden har jag, i lite olika roller, bevakat svensk- och internationell politik, räntor, valutor, börs mm. Det har varit en minst sagt högintressant resa men den absolut vanligaste fråga jag fått av släkt, vänner, kollegor, läsare eller bordsdamen på middagsbjudningen har samtidigt varit:

”Hur gör jag med mitt bolån?”.

Samt varianter på samma tema:

 ”Ska jag/vi ha rörlig eller bunden ränta?”

eller

”Är det inte dags att binda nu?”.

Lite tjatigt har det allt varit och under åren har jag därför lagt mig till med ett standardsvar.

”Sett över lite längre tidsperioder har det alltid visat sig vara fördelaktigt att ha rörlig ränta. Ska du binda så ska du mer se det som en försäkringspremie mot framtida ränteuppgångar och det kan ju alltid vara skönt att veta vilka utgifter man kommer att ha. Men det kostar förstås.”

Den senare delen av svaret snodde jag tidigt från förre riksbankschefen Urban Bäckström som hade det som ett återkommande mantra under sin tid på posten.

Själv har jag faktiskt aldrig lagt särskilt mycket tid på min egen bolånefråga utan stadigt kört med rörlig ränta. Förutom att det inneburit kostnadsbesparingar har det kanske, lite på marginalen, gjort mig lite mer på hugget när det gäller bevakningen av Riksbankens görande och låtanden.

Pekka Kääntä, Placeras makrokommentator

Och det har ju varit ett fantastiskt fördelaktigt beslut. Allt sedan början av 1990-talet har vi haft en sjunkande räntetrend och rörliga räntor har samtidigt, med några få undantag, legat under de fasta under perioden.

Den som lyckats pricka in de få gånger det varit gynnsamt att binda räntan har antingen haft en jädra tur eller valt hel fel karriär.

I det sistnämnda fallet borde vederbörande istället vara en synnerligen välbetald ränteplacerare som inte, som oss vanliga dödliga, behövde bry sig om petitesser som bolån.

Inte ens när riksbankslegendaren Bengt Dennis tryckte upp Riksbankens styrränta till 500 procent visade det sig var rätt läge att binda. Snarare var det en sällsynt illa vald tidpunkt.

Dessutom har jag ofta lett lite snett (och kanske elakt) de gånger någon erfaren eller oerfaren analytiker/journalist skrivit den återkommande analysen att det är dags att binda räntan. Vad jag kan minnas har det aldrig visat sig vara rätt tidpunkt för den artikeln. 

Men i torsdag gjorde jag ändå slag i saken och gjorde mig av med min egen ränteoskuld och band räntan för första gången. Lite nervös var jag allt och tvekade in i det sista innan jag tryckte på knappen.  

Varför band jag då?

Det ärligaste svaret på den fråga är – magkänslan sa det.

För är det något ytterligare jag lärt mig under de här åren så är det att förutsägelser eller prognoser som försöker sträcka sig längre än 9 - 12 månader framåt är i stort sett meningslösa annat än som diskussionsunderlag.

Så det jag TROR är att räntebotten är nådd för den här gången. På marginalen kan visserligen räntan gå ner under en kortare period men långsiktigt är ändå rörelsen uppåt.

Den extrema penningpolitiken har nått vägs ände, den globala skuldsättningen är i utgångsläget gigantisk, världskonjunkturen visar tecken på att vakna till liv och det sparandeöverskott, framför allt i Asien, som hittills finansierat den ökade skuldsättningen ser ut att minska.

Lägg till ”Trumponomics”, och även i övrigt en finanspolitik som är tänkt att ta över som global konjunkturstabilisator, och det var det sista som fick det att tippa över för mig.

Nu ser jag knappast vi har något ränterally framför oss men tidpunkten kändes ändå rätt.

Men hur svårt det är att tajma den här typen av beslut blev jag varse redan under fredagen när marknadsräntorna sjönk kraftigt efter att de svenska inflationssiffrorna för januari hade publicerats.

Så nu är det kanske andras tur att le lite snett åt mig men vi får återkomma med slutgiltigt facit om fem år.