Stefan Engströms PPM-rapport har rört upp stämningen bland Sveriges aktiva PPM-sparare. Under devisen "rör inte vår pension" ondgör de sig över förslagen i kommentarsfälten, chattforum och sociala medier.
PPM har blivit lite av en mardröm för politikerna. Tanken var god när systemet lanserades för 13 år sedan. En blocköverskridande långsiktig pensionsreform, som dessutom skulle ge ökad valfrihet åt medborgarna. Just valfrihet var väldigt hett på 1990-talet, friskolereformen, husläkarereformen hade genomförts och alla skulle välja allt. Så varför inte även en del av pensionen.
Det var också efter en lång tid av stigande börser, it-bubblan hade ännu inte spruckit. Nu vet vi hur det gick, inte bara med PPM utan även med all annan valfrihet som nu står många medborgare upp i halsen.
Vi kan också konstatera att politikerna gjorde ett dåligt förarbete. Viljan att vara aktiv i PPM överskattades grovt. Endast en mindre skara, 7 procent, omplacerar sitt PPM-kapital en gång eller mer per år.
Men jag antar att ett större problem för politikerna är gamarna som har flockats kring PPM-systemet. PPM har blivit en tummelplats för lycksökare. Det började med PPM-förvaltarna, eller massbytarna, som genom mer eller mindre tvivelaktiga försäljningsmetoder fick hundra tusentals svenskar att betala dyrt för att slippa valfriheten och slippa att ta ansvar för sina egna pengar.
I ett försök att stoppa lycksökarna förbjöd Pensionsmyndigheten massbyten. Men det var för stora pengar på spel för att de skulle ge upp. I stället startade de egna fonder dit de flyttade sina intet ont anande kunder. Nya avgifter lades på och de gamla behölls. Resultatet är garanterat sämre pension. Numera går det tretton PPM-förvaltare på dussinet där förvaltningen i de flesta fallen är underordnad försäljningen.
Det går inte rätt och slätt att förbjuda deras verksamhet. Den skyddas av lagar och regler som lagstiftarna har givit dem. Därför tvingas de till en sorts gerillakrig för att bli av med dem.
Summerar vi situationen så har vi en stor passivitet bland PPM-spararna och en stor massa, cirka 300 000, som exploateras hårt av lycksökare. Risken är alltså överhängande att de ekonomiska klyftorna växer framöver och politikernas fördelningspolitiska mål går om intet.
Det är den utmaningen politikerna står inför. Och då är det kanske lättare att förstå att den mindre skaran aktiva PPM-sparare får kliva tillbaka för att skydda den breda massan. Det finns inte heller några politiska poäng att vinna genom att försvara ett system som bara gynnar ett fåtal.
