Svenskarna är kanske världens mest flitiga aktieinvesterare. Däremot sparar vi mindre i skulder, det vill säga obligationer. En anledning till det är att den låga räntan de senaste åren har gett sämre avkastning på kupongräntor än utdelningar på aktier. Det finns också en rädsla för inflation. Reala tillgångar (aktier) bör i normalfallet stiga i takt med inflationen. Om däremot inflationen är högre än räntan minskar successivt det satsade kapitalet i en obligation.
Men obligationer är trots allt en investering med betydligt lägre risk än aktier. Och vad kan man göra för att maximera avkastningen till en rimlig risk? Företagsobligationer är ett alternativ som ger högre avkastning än västerländska statsobligationer. Ett annat alternativ är statsobligationer i tillväxtmarknaderna. Bägge har dock högre risk är till exempel svenska statspapper.
För svenskar som vill investera i statspapper på tillväxtmarknader är utbudet begränsat. Bland de tiotal fonder som listas av Morningstar ligger Skandia Emerging Market Debt Fund i topp med en avkastning på 30 procent de senaste 3 åren. En genomgång av innehavet visar att vad som historiskt klassats som hög risk varit lönsamt; de största innehaven är ryska, irakiska och venezuelanska statspapper, samtliga är stora oljeexportörer.
Sedan finanskrisen har internationella placerare visat ökat intresse för statsobligationer på tillväxtmarknader, bland annat eftersom räntorna i väst varit låga. Enligt Financial Times har kapitalet hos fonder som specialiserar sig på att placera i dessa obligationer dubblats till 181 miljarder dollar på 18 månader.
Den ökade efterfrågan på obligationerna från tillväxtmarknader har inneburit att räntan i snitt har sjunkit från 6.1 procent till 5.5 procent det senaste året. Men samtidigt som räntan sjunker, stiger värdet på obligationen.
Även hög inflation och svaga valutor har tidigare hållit internationella investerare borta från tillväxtmarknader. Men utvecklingsekonomiernas numera starka tillväxt och stabila statsfinanser stärker ofta den lokala valutan. Idag utgör investeringar noterade i lokala valutor nästan hälften av tillgångarna bland fonder som investerar i statspapper på tillväxtmarknader.
Ett tecken på utvecklingsekonomiernas stigande attraktionskraft är Indonesien. I maj i år gav den indonesiska staten ut en obligation med räntan 4.9 procent och som därefter fallit till 4.7 procent. Det är en lägre ränta än vad investerarna kräver för att köpa italienska statspapper. Däremot åtnjuter Italien fortfarande en högre kreditvärdering (A+) än Indonesien (BB+) från S & P. Marknaden är som vanligt snabbare än kreditvärderingsinstituten och visare på att den nya världen kan vara en säkrare investering än den gamla.
Samtidigt höjs ett varningens finger framförallt vad gäller exponeringen mot Östeuropa. Trots att många av dessa länder har lägre skuldsättning än många av sina västeuropeiska grannar innebär de starka ekonomiska banden till EU att en förvärrad skuldkris inom euroområdet kan slå hårt.
På grund av att utländska investerare har ett begränsat utbud av "emerging market debt" att investera i har därtill räntorna tryckts ner allt för långt i Östeuropa, enligt investeringsbanken Nomura. Detta är ett återkommande dilemma när man investerar på tillväxtmarknader; för mycket kapital jagar för få tillgångar vilket kan leda till värderingar som är svåra att försvara. Resan kan gå snabbt, både uppåt och nedåt. Timing is everything - framförallt i den nya världen.
----
Carl Cederström är fristående analytiker och har arbetat med Mellanösternfrågor på utrikesdepartementet och har också förvaltat HQ:s Mellanösternfond.
