I och med revolten i Libyen har för första gången oroligheterna drabbat en större exportör av olja och priset har reagerat därefter. Med en export på 1,6 miljoner fat per dag är landet en viktig leverantör av olja till Europa och framförallt Italien. Dock har OECD-länderna byggt upp reservlager för att kunna hantera kortare leveransstörningar.
Än så länge har inte någon av de dominerande oljeproducenterna drabbats av upproret. De tre viktigaste oljeproducenterna Saudiarabien, Kuwait och Förenande Arabemiraten har troligtvis inte heller den explosiva blandningen av hög arbetslöshet, utpräglad fattigdom och brist på framtidsutsikter som finns i andra delar av Arabvärlden.
Oljeförmögenheterna har möjliggjort för kungar och sheiker att regera utan insyn och medbestämmande. Folkets tysta medgivande har erhållits i utbyte mot räntefria huslån och garanterad lön bakom ett skrivbord på en statlig arbetsplats. Även om det saudiska kungahuset skulle falla och ersättas av en västfientlig regim kommer landet att behöva sina oljeinkomster. Som exempel kan nämnas att Saddamregimens största kund fram till USA-invasionen var - just det, USA.
På längre sikt finns dock indikationer på att världens produktion av olja inte kommer att kunna möta en stigande efterfrågan. Medan OECD-ländernas efterfrågan förväntas plana ut och falla tillbaka de närmaste 20 åren kommer tillväxtländerna med Kina i spetsen att törsta efter mer olja. Det är bland annat den snabbt växande bilparken i Kina som driver oljekonsumtionen. Kina är numera världens största bilmarknad.
Enligt internationella energiorganet IEA faller produktionen från existerande oljefält med 5 procent per år. Bedömningen är att oljefyndigheter motsvarande sex Saudiarabien behöver hittas de närmaste 20 åren för att kompensera för bortfallet. Problemet är att mellan 1990 och 2006 hittades sammanlagt hälften av den mängd olja som producerades. Med andra ord förbrukar världsekonomin långt mer olja än vad som tillförs genom nya fyndigheter.
Tecken på att allt inte står rätt till med världens oljefyndigheter finns även att läsa i rapportering som läckt från den amerikanska ambassaden i Saudiarabien. Den amerikanska administrationen misstänker att storleken på de saudiska oljereserverna är 40 procent lägre än vad de officiella siffrorna visar.
Anledningen till överdriften ska vara att det saudiska kungahuset behöver utländska investerare. Ett land med stora oljetillgångar kan betala för sig. Enligt samma dokument är också Saudiarabiens möjligheter att agera "swing-producer", det vill säga att kunna höja produktionen vid eventuella störningar, långt mindre än den officiella hållningen.
Andra tecken på att världens oljereserver kan vara överdrivna uppkom i samband med att OPEC i mitten av 1980-talet bestämde produktionskvoterna för varje medlemsstat. Principen var att existerande oljereserver skulle ligga till grund för tilldelningen av kvoter.
Strax före tilldelningen rapporterade flera medlemmar kraftiga ökningar av kända reserver. Saudiarabiens reserver med steg med 50 procent, Förenade Arabemiratens med hela 195 procent. Dessa oljereserver, som fortfarande inte har inte verifierats av oberoende tredje part, går tidvis under beteckningen "OPEC´s paper barrels".
Även om IEA:s prognoser just är - prognoser - är trenden tydlig. Mer olja måste hittas för att kompensera produktionsbortfallet. En vän av ordning skulle i sammanhanget peka på att stigande oljepriser gör alternativa energikällor allt mer attraktiva och därför på sikt kommer att ersätta fossila bränslen. Risken är dock att pris-chocken kommer allt för snabbt för en världsekonomi så beroende av oljan i allt från plaster och gödningsmedel till drivmedel. I värsta fall kan en djup lågkonjunktur följa.
Från ett investeringsperspektiv borde en exponering mot oljeservice-sektorn vara lika självklart som att ha svenska verkstadsbolag i portföljen. Några nordiska exempel är det norska oljeriggföretaget Seadrill och norska Petroleum Geoservices som är ett konsultföretag inom geologiska undersökningar.
Jakten på nya oljefält manifesteras även av kampen om rättigheterna till oljan på Arktis botten. Stigande temperaturer medför längre isfria perioder i området. Något av ödets ironi är att utsläppen av fossila bränslen möjliggör ytterligare produktion av det svarta guldet.
----
Carl Cederström är fristående analytiker och har arbetat med Mellanösternfrågor på utrikesdepartementet och har också förvaltat HQ:s Mellanösternfond.
