Största möjliga avkastning till lägsta möjliga risk är grunden för framgångsrika investeringar. Inom kapitalförvaltning avgränsas sedan det mantrat ofta till ett tema, en geografi eller politiska åsikter och inom regulatoriska ramar. En sak är dock klar, avgränsningarna sänker frihetsgraden för förvaltaren och därmed också den potentiella avkastningen.
Det är inget problem i sig då det är bra med olika typer av specialiserade fonder ur ett kundperspektiv, då man själv kan komponera ihop en egen fondportfölj och diversifiera exponeringen mot olika teman/sektorer etc. Det är heller inget fel att man som fondsparare valt att avsiktligen investera i en fond med målet att bara köpa bolag med låg miljöpåverkan och som exkluderar spel, droger eller något annat som anses socialt förkastligt, som gör att man kan sova gott om natten. En sådan fond kategoriseras som en artikel 9 fond, eller en ”mörkgrön fond” och har just hållbarhet som mål för investeringarna, inte avkastning.
Den här texten publicerades i tidningen Börsveckan i nummer 17 den 24 april
I vad som däremot benämns som artikel 8, ljusgröna fonder, där avkastning fortfarande är den övergripande målsättningen men där hållbarhet ska främjas blir det dock snabbt en djungel. Här finns risken att fondförvaltare avviker från det fundamentala mantrat med så hög riskjusterad avkastning som möjligt inom de ramar som sätts upp, och istället investerar utan avkastning som primär avsikt, helt enkelt eftersom det är för svårt att vikta parametrarna.
Det kan exempelvis leda till effekten att en förvaltare gör det enkelt för sig och köper bolag med dålig avkastningspotential (inte sällan skyhöga multiplar) men med lägst miljöpåverkan snarare än de bolag som har hög avkastningspotential men med inte lika låg inverkan på miljön. Men här är det viktigt att poängtera att om bolaget inte är ekonomiskt hållbart så blir det inte heller hållbart ur något annat avseende då bolaget helt enkelt inte kommer överleva och vinna marknadsandelar för att nå de miljövinster eller annan agenda som är uppsatt.
Den typen av aktivistinvesteringar blir snabbt kontraproduktiva med exkludering snarare än påverkan som väg till målet. Det absolut värsta är förstås om en ekonomiskt ohållbar miljöhjälte till bolag subventioneras och stjälper utvecklingen för de miljövänliga och ekonomiskt hållbara alternativen för att sedan gå i graven när subventionerna inte längre ges.
Det är ofta en hög svansföring i dessa frågor men verkligheten är komplex och utfallet av en handling kan bli direkt kontraproduktiv. Med en elektricitetsproduktion världen över som till stor del genereras från kolkraft och fossila bränslen blir effekten att köra elbil på de energislagen mer miljöskadligt än förbränningsmotorer. För att inte tala om tillverkningen av batterierna vilket gör en elbil till en miljöbov initialt från fabrik. Då är det tur att elektrifieringen inte kommit längre ska tilläggas, tänk om bilar och lastbilar nu var helt elektrifierade? Vad hade elpriset och utsläppen för dessa varit och hade europeiska industrin överlevt i konkurrens med billig fossil produktion?
Nu är jag inte kategoriskt emot elbilar på något sätt då de flesta studier pekar på ett lägre miljöavtryck så länge de inte drivs på kolkraft då de hämtar in den initiala skadan genom lägre avtryck genom bilens livslängd. De flesta studier jag hittat talar dock endast i termer av utsläppen i form av totala mängden ton koldioxid men tar ingen hänsyn till när utsläppen sker. Rimligtvis borde effekten av ränta på ränta även appliceras här då det rimligen är bättre med senarelagda utsläpp senare i tiden än idag. Personligen tror jag ett större inslag av effektivare fossildrivna motorer, hybrider och vätgas är en bättre väg att gå snarare än ett totalt fokus på el, men den lekmannaåsikten lägger vi i byrålådan för dagen.
Det är emellertid inte bara miljöfrågor i ett vakuum som måste övervägas och att sedan vikta sociala faktorer kontra miljömässiga blir i det närmaste omöjligt.
Är exkludering, ökad beskattning och miljökrav på norsk och brittisk olja där arbetsvillkor är bra och överskott kommer demokratier till nytta att föredra i ESG:s namn med effekten att utbudet minskar, priset stiger och överskottet hamnar i diktaturer och förtryckarregimers fickor? Vilka negativa sociala och geopolitiska effekter får inte det?
Enquest är exempelvis ett brittiskt oljebolag som är specialiserat på att förlänga livstiden för oljefält och har sänkt dess Co2-avtryck (direkta och indirekta, Scope 1 &2) med 43 procent sedan 2018. Nu finns också planer på att bygga vindkraft, binda koldioxid och tillverka grön vätgas vilket potentiellt kan ge ett rejält avtryck. Att investera och verka för att accelerera den agendan ger rimligen ett större grönt avtryck än att investera i cykelbud á la Urb-It i min mening.
Eller att märkligt nog exkludera spel då det äntligen blev reglerat i Sverige, med effekten att istället indirekt hämma lagliga aktörers tillgång till kapital, vilket bara gynnar svarta aktörer som inte sällan har kopplingar till organiserad brottslighet, än mindre någon anslutning till spelberoendehantering som spelpausregistret.
Det är minst sagt en komplex fråga att förändra världen till det bättre men vägen dit tror jag inte handlar om exkludering utan snarare om att ställa om efter konsumenternas vilja eller förutse konsumentens preferenser. Om än att dessa förändringar i preferenser inte sällan kommer av politikers inblandning och höjda priser etc så blir ett sådant fokus också ekonomiskt hållbart och kan påverka från ägarledet. Hållbarhet i linje med kundens efterfrågan kan dessutom bli en konkurrensfördel snarare än ett ok.
Att investera innebär att ta risk och den risken är betydligt lättare att bära när en förvaltare inte investerar egna medel utan andras pengar. Förvaltarens egna engagemang framgår tyvärr nästan aldrig även om det borde vara hållbarhetsfaktorn före alla andra om förvaltaren personligen investerar i den egna fonden. En förvaltare som personligen inte har en substantiell del av sina besparingar i den fond de förvaltar är inte någon du vill ska förvalta dina besparingar. Detsamma gäller förstås ledningen i ett investmentbolag och egentligen alla bolag, men i mindre utsträckning.
Det pris du betalar för en aktie kommer för alltid avgöra avkastningen på den investeringen. Glöm aldrig det. Att bolaget ska ”växa in i värderingen” är allt som oftast ett argument som tas till då man gillar bolaget men inser att prislappen är för hög. Inte sällan har det varit fallet då utbudet av ESG-bolag varit färre än efterfrågan från fondkapitalet, om än att ESG-bubblan inte är lika illa som under 2021.
Som vanligt gäller det att skilja på aktie och bolag. I den här kategorin menar jag att ett av börsens absolut bästa bolag faller. Nibe rör det sig om där många menar att Nibe alltid varit dyrt och om man köper kvalitet så gråter man bara en gång. Faktum är att Nibe inte alls alltid varit dyrt och som framgår av grafen så ser man att Nibe snarare dubblat multiplarna från åren innan pandemin på framåtblickande estimat kommande tolv månader (NTM). Betänkt då också att vi hade nollränta före pandemin så riskpremien har kommit ned än mer, om än att den gröna omställningen kan ge en uthålligt högre tillväxt så är det inte i paritet i min mening.
Den här texten publicerades i tidningen Börsveckan i nummer 17 den 24 april
Var noga med dina investeringar och tänk ett extra varv innan du investerar i ”Hållbara produkter”, risken är att du får motsatsen. Glöm heller inte att även en investering för ”en god sak ” innehåller ett affärsintresse vilket ökar risken för greenwashing, inte minst då det saknas tydliga regler och riktlinjer för vad ESG i EUs taxonomi och finansiell kontext betyder i praktiken. Resultatet kan bli högre avgifter som hållbarhetsstämpeln betingar, utan några större fördelar. Som alltid gäller regeln att göra din egen analys. Jag vill också uppmärksamma er läsare på att jag äger Enquest och är kort Nibe för transparensens skull och att alla redaktionens innehav alltid framgår inne i tidningen.
