2015 var ett brunt år för råvarumarknaden, som föll på bred front. Oavsett ädelmetall, livsmedel eller energi så lyste sifforna blodröda. Bara kakao lyckades stänga året på ett högre pris.

Att 2016 börjat lika blodigt på både aktie- och råvarumarknaden kan inte undgått många investerare. Den vanligaste förklaringen till de stora rasen, främst för industrimetallerna, har varit oron för den kinesiska ekonomins omställning och dess skrumpnande tillväxt.

Må så vara att en hämmad tillväxt i Kina kan komma att sänka efterfrågan, men den generella överkapaciteten i råvarusektorn som vuxit fram under många år kan knappast skyllas på Kina.

Överproduktionen ska snarare skyllas på centralbankernas snart ett decennium långa jakt på inflation. Den närmast obegränsade tillgången på billiga krediter har finansierat råvaruprojekt som inte tidigare ansetts lönsamma att dra igång. Samtidigt har centralbankernas ekonomiska stimulanser skapat en artificiell tillväxt på världens finansmarknader.

Nya råvaruentreprenörer har iskallt räknat på dagsfärska parametrar och med pengar lånade till en låg ränta skulle produktionerna bära givet att tillgångspriserna förblev höga. Och just det räknade många med eftersom tillväxtmonstret Kina förväntades fortsätta växa tvåsiffrigt i många år framöver.

Noterbart är att trots inbromsningen i Kina var landets import av koppar nära lika stort 2015 som under rekordåret 2014, enligt Reuters. Det stärker bilden av att överproduktionen är ett större problem – och en mer sannolik förklaring till prisfallet – än sviktande kinesisk efterfrågan.

Högkostnadsproduktionen av skifferolja gick på högvarv i USA när Opec-kartellen under 2014 vägrade att minska sin produktion. På den vägen förlorade Opec sin ställning som prisgarant. Vad som följde var en nästan halvering av oljepriset. 2015 blev inte mycket bättre och räknat i procent var prisfallet nästan lika stort som under 2014.

Men överproduktionen består. 2016 väntar sig det internationella energiorganet IEA att överproduktionen av olja i världen kommer uppgå till 1,5 miljoner fat per dag. Och under den första månaden 2016 har Brentoljepriset fallit närmare 25 procent.

I vissa oljeproducerande länder har man mött det fallande råoljepriset med ökad produktion och utförsäljning av finansiella investeringar för att komma till rätta med budgetunderskotten. Att minska oljeproduktionen är inte lika populärt.

Situationen är slående lik vad gäller järnmalmsproduktionen. Klassiska lågprisproducenter tampas med kinesiska producenter som vägrar att ge vika. Någonstans mellan skyttegravarna sitter de nordiska aktörerna fast i korselden.

Råvaruspelet rymmer också en hel del prestige och politik. Privata gruvbolag, stålproducenter och oljebolag har skurit i både kapacitet och investeringsbudgetar, men de stora oljeländerna och Opec vägrar visa sig svaga och försöker i stället svälta ut konkurrensen. Från politiskt amerikanskt håll talas det om att införa importtullar på stål som svar på främst billigt kinesiskt stål.

Men statliga kinesiska järnmalmsproducenter är inte redo strypa produktionen eller varsla arbetare bara för att efterfrågan tryter. Det skulle riskera att torpedera bilden av Kina som snabbväxande supermakt, och ännu värre, riskera inhemsk social oro.

I Kina är den politiska ledningen sannolikt beredd att ta lite ekonomiska förluster i väntan på effekterna av vidare räntesänkningar och ytterligare stimulanser från landets centralbank, liksom den skjuts en svagare valuta kan innebära.

Så länge den här politiskt betingade maktkampen på råvarumarknaden består måste man räkna med att även överutbudet består – och därmed också prispressen på råvaror.