STOCKHOLM (Nyhetsbyrån Direkt) Riksbanken har inte verktygen som krävs för att inflationen varaktigt ska vara i linje med inflationsmålet på 2 procent. För det behövs att löneökningarna blir högre än de blivit med nuvarande lönebildningsmodell.

Det säger LO-ekonomen Håkan Hellstrand till Nyhetsbyrån Direkt.

"Riksbanken har sitt inflationsmål och arbetsmarknadens parter sin lönebildningsmodell där lönerna följer konkurrentländer i Europa, framför allt Tyskland. Med den modellen hamnar lönerna på en lägre nivå än vad som krävs för att generera 2 procents inflation. Och det är inte så mycket Riksbanken kan göra åt det, hur mycket de än blåser på med expansiv penningpolitik", säger han.

Han konstaterar att löneökningarna de senaste tio åren legat runt 2,5 procent per år, vilket ger en underliggande inflation, KPIF exklusive energipriser, på något under 1,5 procent. Inflationen, mätt som KPIF, är nu visserligen högre än Riksbankens mål, men det förklaras mycket av tillfälligt höga energipriser, särskilt elpriser. För att inflationen även på lång sikt ska vara i linje med inflationsmålet ser Håkan Hellstrand ingen annan möjlighet än högre löneökningar.

"Det enda som skulle kunna få upp inflationen till 2 procent är att europeiska löner stiger snabbare, som lönebildningen fungerar nu. Det finns en målkonflikt här mellan Riksbankens inflationsmål på 2 procent och industriavtalet, som nu är en ganska stark restriktion på vilken inflation som är möjlig i Sverige", säger han.

Enligt industriavtalet träffar den internationellt konkurrensutsatta industrin löneavtal som sedan blir normerande för resten av arbetsmarknaden. Detta gör att internationell konkurrenskraft och löneökningar i konkurrentländer blir en viktig faktor för svenska löneökningar.

"Det går förstås att tänka sig andra lönebildningsmodeller, där till exempel inhemska sektorers löner ökar mer än i industrin. Då skulle man kunna få en högre inflation, men många tycker att nuvarande lönebildning fungerar utmärkt eftersom den bibehåller konkurrenskraften och för industrin har den fugerat väldigt bra", säger Håkan Hellstrand.

Han tillägger att poängen med inflationsmålet var att arbetsmarknadens parter skulle ha det som ett riktmärke i sina förhandlingar, så att löneökningarna sedan skulle ge en inflation i linje med målet.

"Men i verkligenheten har det inte fungerat som det var tänkt. I praktiken har man uppenbarligen utgått från lägre inflationsförväntningar än 2 procent när man förhandlat tyska löner. I Sverige har arbetsgivarna inte brytt sig om inflationsmålet, utan utgått från konkurrenskraften, och löntagarna har fått reallöneökningar även med en lägre inflation", säger Håkan Hellstrand.

Alltså åter till Riksbankens grundproblem att de inte har verktygen för att få en inflation i linje med sitt eget mål. Detta gäller särskilt nu, med en styrränta på noll.

"Men jag är osäker på om styrräntan även i vanliga fall är ett särskilt bra medel för att få upp aktiviteten i ekonomin. Mycket handlar om att få upp investeringarna, och de påverkas av så mycket mer än räntan, som förväntningar på vinster och framtida efterfrågan", säger han.

Riksbankens tillgångsköp är han ännu mer skeptisk till:

"De verkar framför allt leda till tillgångsprisinflation, vi ser hur aktier gått bra och bostadspriser skjutit i höjden, snarare än konsumentprisinflation", säger Håkan Hellstrand.

Han tillägger att finanspolitiken däremot har större möjligheter att påverka aktiviteten i ekonomin.

"Många har tänkt om vad gäller finanspolitikens roll att sköta konjunkturpolitiken. Vi på LO tror att en expansiv finanspolitik har långsiktigt positiva effekter och ge en lägre arbetslöshet och en högre sysselsättning", säger han.

Finansdepartementet och Konjunkturinstitutet räknar med en jämviktsarbetslöshet på runt 7 procent i Sverige, medan LO tror att man med en mer uthålligt expansiv finanspolitik kan få ned den lägre än så.

"Man har egentligen aldrig testat hur lågt man kan få ned arbetslösheten i Sverige. En mer expansiv finanspolitik och lägre arbetslöshet skulle kanske också kunna leda till högre löneökningar och en högre inflation, men det är inte det viktiga, och lönebildningen ser fortsatt ut som den gör. Ett specifikt inflationsmål kanske inte heller är det viktigaste målet i ekonomin, det finns annat som är viktigare", säger Håkan Hellstrand.

Han tillägger att man också måste fundera över Riksbankens roll och oberoende om man via finanspolitiken ska testa hur lågt arbetslösheten kan pressas.

"Det är viktigt att Riksbanken då inte börjar strama åt när inflationen stiger. Finanspolitiken och penningpolitiken måste i stället samarbeta och man måste då diskutera Riksbankens oberoende och om nuvarande styrning av Riksbanken är tillräcklig. Det är inget problem nu, men skulle kunna bli det. Ska man testa hur lågt arbetslösheten kan sjunka ställer det även krav på Riksbankens agerande", säger Håkan Hellstrand.

Johan Bahlenberg +46 8 5191 7935

Nyhetsbyrån Direkt