STOCKHOLM (Nyhetsbyrån Direkt) Det finns inga tydliga tecken på att den ökade offentliga skuldsättningen skulle dra upp inflationen i mer betydande omfattning.

Det skriver Oxford Economics i en analys på onsdagen.

De konstaterar att den kraftiga nedgången i global aktivitet i år har utlöst en massiv försämring i de offentliga finanserna, vilket förvärrats av ett kraftfullt stöd i spåren av krisen.

Det samlade budgetunderskottet i de utvecklade ekonomierna har därmed stigit till mer än 20 procent av BNP under andra kvartalet, vilket vida överträffar finanskrisen.

Redan innan finanskrisen har finanspolitiken setts få en ökad roll och ta över stafettpinnen från penningpolitiken när det gäller att stötta tillväxt och inflation.

En vanlig uppfattning är att regeringarna kommer att hålla policyn permanent mer expansiv och att detta så småningom kan leda till en period av inflation över målet.

Oxford Economics huvudscenario är att det finanspolitiska stödet minskar nästa år när tillfälliga stödåtgärder löper ut, vilket inte innebär åtstramningar men ändå leder till ett minskat strukturellt underskott.

Den offentliga skuldens andel av BNP har stigit kraftigt, men väntas snabbt stabiliseras. Nivåerna kommer ändå att förbli över 2019 års nivåer under en längre tid.

"Högre skuldbörda behöver inte nödvändigtvis betyda att de offentliga finanserna befinner sig i ett värre läge. En kombination av stora obligationsemissioner medan räntorna är rekordlåga och den penningpolitiska normaliseringen går långsamt i framtiden kommer säkra att finansieringskostnaderna förblir låga", skriver de.

Underskotten kan komma att minska mindre än väntat, dels om återhämtningen blir en besvikelse, dels då regeringarna kan komma att senarelägga en finanspolitisk åtstramning.

Ett viktigt skäl till detta är att marknaderna nu, jämfört med för ett decennium sedan, tycks mindre benägna att straffa regeringar med upplevda finanspolitiska utsvävningar.

En miljö av "låg ränta länge" och omfattande obligationsköp från centralbanker gör att även högt skuldsatta länder samtidigt kan förlänga löptiderna i lånen och minska lånekostnaderna. Till och med tioåriga grekiska statsobligationer har nu en ränta på endast strax över 1 procent.

Ett annat skäl är att politiska skäl talar för att tillåta en mindre stram finanspolitik. Ökad ojämlikhet, tidigare budgetrestriktioner och en åldrande befolkning kan sammantaget tala för ökade offentliga utgifter framöver. Riskerna mot budgetsaldona ligger därmed klart på nedsidan. Förbättringen efter andra kvartalet kommer därmed att vara klart långsammare än vad som sågs efter finanskrisen.

Huruvida en mer expansiv policy kommer att trycka upp inflationen kommer bero på skälen för denna släpphänthet.

Om regeringarna fortsätter med mycket stöttande finanspolitik när ekonomin närmar sig full sysselsättning så kan inflationen bli en risk, men även då är det inte så troligt med en betydande uppgång i inflationen. Skattesänkningarna i USA 2017 kom när ekonomin hade lite ledig kapacitet men inte ens då steg inflationen i någon betydande omfattning.

Det finns flera tänkbara skäl till att inflationen inte tagit fart. Ekonomin kan ha mer ledig kapacitet än väntat, och Phillipskurvan kan ha blivit flackare. Oavsett orsak så är det inte så säkert att en mycket mer expansiv finanspolitik kan få inflationsanden ur flaskan, även i en miljö där efterfrågan snabbt tilltar.

En risk vore om penningpolitiken skulle bli underordnad regeringarnas egna mål. Feds nya mål tillåter en inflation över målet, men bara i begränsad omfattning. Förlusten av centralbankernas självständighet är fortsatt en mycket avlägsen svansrisk.

En större risk är en Japan-liknande situation där det råder stora underskott samtidigt som inflationen är klart under målet. Under 25 år till och med 2019 så låg Japans underskott i snitt på 5 procent av BNP, och den offentliga skulden ökade från 87 till 241 procent av BNP. Samtidigt har KPI-inflationen i snitt varit 0,2 procent.

Makroredaktionen +46 8 51917931 https://twitter.com/makroredaktion

Nyhetsbyrån Direkt