STOCKHOLM (Direkt) Att förlita sig helt på marknadskrafterna och löneökningar utöver avtal för att lösa problem med arbetskraftsbrist är troligen otillräckligt eftersom löneglidningen verkar påverkas ganska lite av brist på arbetskraft. Därför bör man överväga högre löneavtal i sektorer med större efterfrågan på arbetskraft.

Det säger Lars Calmfors, professor emeritus i internationell ekonomi och ordförande i Arbetsmarknadsekonomiska rådet, till Nyhetsbyrån Direkt.

"Löneglidningen verkar inte längre vara särskilt känslig för marknadskrafterna. Variationer i brist på arbetskraft har under de senaste decennierna påverkat löneökningarna utöver avtal förvånansvärt lite", säger han.

Han hänvisar till beräkningar från Arbetsmarknadsekonomiska rådets senaste rapport.

"De visar att den ganska stora förbättringen av arbetsmarknadsläget som skedde 2014-2017 enligt det historiska mönstret bara skulle ge cirka 0,3 procentenheters högre löneglidning", säger han.

Enligt Lars Calmfors riskerar industriavtalet och industrinormeringen att förhindra önskvärda relativlöneförändringar. Han ser en risk för att avtal satta utifrån industrins förutsättningar blir för låga för hemmamarknadssektorer där stor arbetskraftsbrist kan bli ett problem - som bygg, privat tjänstesektor och offentlig sektor.

Tillåts då inte lönerna öka mer där än i industrin riskerar bristen att bli bestående, vilket inte vore samhällsekonomiskt bra med en åldrande befolkning som efterfrågar mer tjänster och de behov som finns av investeringar.

Han har därför argumenterat för att löneökningarna måste anpassas mer till sektorer utanför industrin, så att löneavtalen i de mer hemmamarknadsinriktade sektorerna blir högre än de blir med nuvarande industrinormering.

Svaret från bland andra Svenskt Näringsliv och Sveriges Kommuner och Landsting är att det står enskilda arbetsgivare helt fritt att erbjuda högre löneökningar än industrins märke för att locka till sig personal. För det krävs inte några högre centrala avtal. De varnar också för konsekvenserna av att överge nuvarande lönebildningsmodell.

Samma argument kom nyligen i en rapport av Industrins Ekonomiska Råd - industriavtalet förhindrar inte att arbetsgivare som har svårt att rekrytera höjer lönerna mer än avtalen.

Lars Calmfors menar alltså att de mekanismer man i så fall förlitar sig till kan vara alltför svaga.

"Ska man verkligen få utslag behöver nog löneökningarna i avtalen också bli högre. Det verkar tveksamt att bara lita till löneglidningen. Gör man det måste man rimligen tänka sig att det mönster vi sett under 20-30 år ska brytas och att brist på arbetskraft ska börja slå igenom hårdare på löneglidningen", säger han.

Han påpekar också att löneglidningen successivt har sjunkit i Sverige och att de centrala avtalen kommit att utgöra en allt större del av de totala löneökningarna.

"Löneglidningen har nästan försvunnit", säger Lars Calmfors.

Han tillägger att detta gäller avtal med siffersatta löneökningar. Det finns mindre kunskap om hur känsliga sifferlösa avtal är för arbetsmarknadsläget och det är något som Arbetsmarknadsekonomiska rådet kommer att studera i sin nästa rapport.

Johan Bahlenberg +46 8 5191 7935

Nyhetsbyrån Direkt