Så blev det då, precis som man kunde befara, ännu en olycksalig prognosmiss från Riksbankens sida när de svenska inflationssiffror för juni publicerades på torsdagsmorgonen. Det låg lite i korten efter att såväl amerikansk som norsk och dansk inflation överraskat på uppsidan när deras siffror publicerades tidigare under veckan.

Det breda inflationsmåttet, KPI, steg i en årstakt av 8,7 procent i juni medan KPIF, där effekten av räntesatsförändringar räknas av och som är Riksbankens inflationsmål, steg med 8,5 procent. Det var i bägge fallen rejäla uppgångar från 7,3 respektive 7,2 procent i majmätningen. Det var också rejält över Riksbankens och analytikerkårens konsensusprognos på 8,0 procent för KPIF. Det behöver väl dessutom knappast tilläggas att det var den högsta inflationstakten sedan tidigt 1990-tal. Närmare bestämt juli 1991.

Visst är det så att bensin och el fortfarande är stora drivkrafter bakom inflationsuppgången och vardera bidrar med 1,3 procentenheter till den årliga uppgången. Men det är faktiskt livsmedelspriserna som bidrar allra mest till inflationsuppgången med ett bidrag på 1,6 procentenheter, efter en prisuppgång på 11,6 procent sedan juni i fjol.  

Inflationen är dock bredbaserad och i stort sett alla priser har gått upp mer än vad som är normalt för säsongen. Sammantaget bidrar detta till att KPIF exklusive energi steg från 5,4 procent i maj till 6,1 procent i juni. Att jämföra med Riksbankens prognos på 5,7 procent. Och det är nog det här som skrämmer Riksbanken allra mest.

KPIF exklusive energi har blivit ett allt mer populärt mått för Riksbanken att hänvisa till för att kunna påtala att det underliggande inflationstrycket i svensk ekonomi varit förhållandevis lågt när energi- och bensinpriser rusat. Nu förstår nog alla, inklusive Riksbanken, att det inte längre är möjligt att hävda. Det här betyder också att det är dags för nya prognosjusteringar uppåt.

Sannolikheten för att det blir en räntehöjning med 0,75 procentenheter i samband med nästa penningpolitiska besked den 20 september har förstås rakat i höjden. På räntemarknaden prissätts nu en höjning med hela 0,85 procentenheter. Vilket ska tolkas som att även sannolikheten för en större räntehöjning än med 0,75 procentenheter också stigit kraftigt. Det som talar emot så pass kraftiga räntehöjningar är att det på kort tid skulle slå väldigt hårt mot svenska hushåll som till övervägande del har sina bolån till rörlig ränta. Det är lättare med stora centralbankshöjningar i länder som exempelvis USA eller Tyskland där det är betydligt vanligare med bundna bolån och ränteeffekten så att säga får en större spridning över tid.  

Mot den bakgrunden och givet den fortsatt stigande inflationen, som ständigt slår nya dystra rekord, är det faktiskt lite svårt att se hur Riksbanken ska kunna dröja ända till den 20 september med nästa räntehöjning. Det kanske är bättre att gå fram med lite försiktigare steg vilket också skulle ge Riksbanken tid att utröna de kortsiktiga effekterna av sina räntehöjningar. En riktig monsterhöjning den 20 september skulle dessutom komma strax efter den svenska riksdagsvalet den 11 september. Vilket säkert skulle kunna utmynna i en hel del kritik från en del utomstående bedömare. Lite beroende på hur utfallet av valet blir.