Att Riksbanken skulle tvingas till ett radikalt omslag i sin penningpolitiska hållning i samband med torsdagens penningpolitiska besked har stått klart sedan länge. Däremot tvistades det i analytikerkåren om huruvida Riksbanken skulle höja räntan redan nu eller avvakta till junimötet. Beskedet från Riksbanken var att det redan nu är dags att strama åt och höjde sin styrränta med 0,25 procentenheter. Därmed sätter banken också slutpunkt för en nära åtta år lång era av noll- och minusränta.

Riksbanken flaggar för att det kommer ytterligare två eller tre räntehöjningar i år och att styrräntan kommer att landa på strax under 2 procent mot mitten av 2025 - så långt som bankens prognoshorisont sträcker sig. Dessutom skär banken ner på köpen av obligationer och avser att börja minska på den massiva obligationsportfölj som byggts upp under krisåren under andra halvåret 2022.

Dagens besked kan ses som ett första steg mot en mer normal penningpolitisk ordning. Även om det nog också finns de som kommer att sakna den här tiden. Däremot är det säkert med viss lättnad som riksbanksdirektionen tar dessa beslut, även om det nog också svider lite i skinnet att omslaget kom så hastigt. Så sent som i februari var ju beskedet att räntan skulle höjas först 2024.

Att Riksbanken ”tvingas” till detta omslag beror förstås på den höga inflation som drabbat såväl svensk som global ekonomi. Visserligen var det inledningsvis mest stigande energipriser som drev på prisökningarna men Riksbanken, liksom vi vanliga dödliga, kan konstatera att det sedan årsskiftet skett en ordentlig breddning av prisuppgången. Priserna på såväl de flesta varor och livsmedel som tjänster stiger nu snabbt. I flera fall i en takt som vi inte sett sedan 1970- och -80-talen.

Visserligen beror det i huvudsak på kända faktorer, som Riksbankens räntehöjningar inte kan påverka, som nya störningar i de globala leverans- och produktionskedjorna. Vilket de också erkänner. Men målet för räntehöjningarna är att motverka att ”den höga inflationen biter sig fast i pris- och lönebildningen och se till att inflationen återgår till målet efter en tid”.  

Riksbanken gör också en ordentlig uppjustering av sina inflationsprognoser. I år väntas KPIF-inflationen landa på 5,5 procent. Att jämföra med februariprognosens 2,9 procent. Dessutom väntas inflationen bita sig kvar på 3,3 procent 2023 (februari 1,9 procent) och först under inledningen av 2024 leta sig ner till inflationsmålet på 2,0 procent.

Samtidigt skruvas tillväxtprognoserna ner och Riksbanken räknar med en BNP-tillväxt på 2,8 procent i år (februari 3,6 procent) och på måttliga 1,4 procent både 2023 och 2024.

Egentligen inga större överraskningar ur prognosperspektivet.

På lång sikt är det dessutom den svenska löneutvecklingen som styr inflationen och med en lönerörelse i antågande så står Riksbanken inför ett dilemma. Det gäller att både visa att banken tar inflationsmålet på allvar som ankare för löneökningarna, men dels också att man inte vill provocera fram högre kompensationskrav genom att höja räntan allt för kraftigt. Förhoppningsvis kan Riksbanken balansera hyggligt på den knivseggen.

Nu tror vi på Placera att Riksbanken tagit rätt beslut. Nollräntepolitiken har spelat ut både sin rätt och roll. Även om det hade varit bekvämt att hänvisa till både ryskt invasionskrig i Ukraina och galen kinesisk Covidstrategi för att vila på hanen just den här gången.

Men med det sagt så är vår vilda gissning att Riksbanken står inför det framtida dilemmat att tvingas se en inflation som stiger ytterligare och en konjunktur som samtidigt börjar stappla. De svenska hushållen har redan deppat ihop och det finns tydliga signaler om att den globala konjunkturen börjat vika ner.

Och då är den stora frågan vad som egentligen väger tyngst när räntebesluten ska tas i juni eller september?  

Vi på Placera vet inte.

Men det vet å andra sidan inte riksbanksdirektionen heller.

Marknadsreaktionerna är de väntade med något starkare krona och stigande räntor. Men eftersom beskedet knappast var någon chock så är effekterna begränsade.