Häromveckan avslöjade Aftonbladet allvarliga missförhållanden hos Scandi Standards dotterbolag Kronfågel. Bolagets hygien och djurskydd förefaller vara under all kritik. Scandi Standard är i år inte ensamma om att brottas med interna problem. Attendo har (ånyo) fått löpa gatlopp i pressen, denna gång när det gäller hantering av en anställd som påpekat missförhållanden. I slutet av maj åtalades fyra Ericssonanställda för mutbrott i Afrika och kanske stod SR Ekot för den mest omtalade skandalen hittills i år när det avslöjades att en reporter inlett en relation med en person som reportern var satt att granska.
Detta är ett axplock av de mer synliga skandalerna som briserat och visst blir det smaskiga rubriker. Men om man lämnar frågan om rätt-fel, skyldig-oskyldig därhän tycker jag som bolagsanalytiker att ovanstående problem också illustrerar de problem och risker som respektive bolag är utsatt för. Sättet som bolagen hanterar dessa problem, samt hur de kommunicerar detta tycker jag kan bjuda på en del intressanta lärdomar.
Den här texten publicerades i tidningen Börsveckan i nummer 23 den 7 juni.
För var någonstans briserar det i ett bolag? Ja, det torde ju rimligen vara inom de mest utsatta delarna eller aspekterna av en verksamhet. Om vi börjar med Kronfågel så är det en väldigt mogen bransch, med en väldigt standardiserad ”produkt” och det är svårt att vinna marknadsandelar och lönsamhet på innovation. Istället är det effektivitet som är centralt, och låga kostnader. Så någonstans har ju uppenbarligen kostnadsjakten gått överstyr. Så när man som investerare analyserar denna typ av bolag tycker jag att man måste kunna bena ut om det finns några konkurrensfördelar och i så fall vilka dessa är. Är bolaget volymledare? Har de effektivare distribution? Starkare varumärke och i så fall är detta så starkt att det medger en prispremie?
I Ekots fall visar det hur en professionell organisation där enskilda medarbetare har stor självständighet kan kliva över gränsen. Hur hanterar man det? Inom bankvärlden har vi sett samma sak där ”rogue traders” orsakar miljardförluster med jämna mellanrum. Men idén om att det är ett enstaka ruttet ägg håller inte riktigt, för dessa ”rogue traders” eller för den delen ”rogue journalists” verkar ju i en uppenbarligen tillåtande miljö. Inom bank är den som skapar stora vinster kung. Inom journalistik är det väl den som gör årets scoop. Och viljan att nå dit kanske ger en företagskultur där man ser emellan fingrarna ibland?
Ericssons problem är också intressanta. Det handlar helt klart om en kulturfråga då mutorna (påstås) ha pågått under många år med en hög nivå av systematik. Det påminner inte av en slump om Telias problem. För båda bolagen verkar på marknader där mutor är comme il-faut och det är alltså en ständig risk för de svenska bolag som vill verka i Azerbajdzjan, Djibouti, osv. Och då särskilt i branscher som telekom som är väldigt reglerade vilket också, paradoxalt, öppnar fältet för mutor då det är många tillstånd som ska ges…
Om vi ser till Attendo så är det en mycket personalintensiv bransch så det blir en stor organisation och därmed så blir också kontrollfunktionen central samtidigt som verksamheten är väldigt lokal. Ett bolag som Attendo är mer utsatt för lokala problem och därmed kommer det nog alltid finnas en viss varians i kvalitet på leverans. Det kommer alltid att vara svårt att uppnå perfekt styrning utan att införa någons sorts Nordkoreansk företagsstruktur och det skulle ju skapa nya problem.
Den här texten publicerades i tidningen Börsveckan i nummer 23 den 7 juni.
Det finns fler exempel, men jag tycker att ovanstående som är aktuella illustrerar väl hur bolags olika förutsättningar också visar vilka risker de löper. Det är givetvis svårt att kvantifiera i kronor och ören hur mycket dessa risker är värda men de kan i alla fall visa vart man ska leta om man vill förstå ett bolags svaghet.
En gemensam nämnare tycker jag också är hur bolagen väljer att hantera dessa problem. En del, som Ekot, blir oerhört defensiva och det är svårt att ändra på saker från ringhörnan. Andra tar itu på allvar med problemen. Där tycker jag att t. ex. Danske Bank är ett bra exempel där vd omedelbart klev av, till skillnad från Swedbanks dito som in i det längsta stoppade huvudet i sanden. Och viljan att erkänna problem och förändras, eller bolagets ”karaktär” om man så vill, är kanske den bästa kvalitetsindikatorn. För alla bolag är utsatta för risker, och det är inte det enskilda fallet som spelar roll utan den långsiktiga förmågan att hantera dem.
