Den svenska inflationstakten, enligt KPI, landade på 1,8 i december. Oförändrat från föregående månad. Även det viktigare måttet, KPIF, där effekten av räntesatsförändringar räknas av och som är Riksbankens inflationsmål, låg kvar på oförändrade 1,7 procent.

KPIF exklusive energi, som blivit ett allt mer populärt mått hos Riksbanken för att peka på det underliggande pristrycket i svensk ekonomi, sjönk däremot från 1,8 till 1,7 procent.

Bägge de huvudsakliga inflationsutfallen, KPI och KPIF, låg ändå i linje med Riksbankens egna prognoser. Det var framför allt prishöjningar på transporter, boendekostnader och livsmedel tillsammans med prishöjningar för restaurangbesök samt diverse varor och tjänster som höll upp inflationstakten i december.

Så långt allt gott och väl för Riksbanken som kan fortsätta att hävda att den svenska inflationstakten ligger tillräckligt när inflationsmålet för att motivera den räntehöjning som gjordes i december när styrräntan höjdes till 0,00 procent.

Framöver är det däremot mycket som talar för att det blir ett besvärligare läge för Riksbanken, som i sina prognoser räknar med att inflationstakten så sakteligen ska börja tugga sig uppåt under de närmaste månaderna. En prognosbild som endast ett fåtal, om ens någon utomstående bedömare, håller med om. Snarast är synen här att inflationen nu ska börja falla tillbaka och åter börja närma sig enprocentsstrecket.   

Det är främst tre faktorer som troligen kommer att bidra till en väsentligt lägre inflation när vi börjar komma in en bit på 2020. Effekterna av den svaga kronan börjar så sakteligen klinga av, liksom inflationseffekten av tidigare prishöjningar på livsmedel. Samtidigt har energipriserna sjunkit efter den ovanligt milda vinter som vi hittills haft.

Det mesta talar därför för att Riksbanken kommer att tvingas göra stora nedrevideringar i sina kommande inflationsprognoser. Blir det här utfallet blir det väsentligt mycket svårare för banken att motivera den senaste räntehöjningen samtidigt som trycket ökar på dem att leverera någon form av stimulansåtgärd för att åter få upp inflationen.

Nu tror vi på Placera att riksbanksdirektionen högst ogärna återgår till negativ ränta men man har själva huggit sig i foten i den frågan. Riksbanken har ju ändå gjort bedömningen att negativa räntor gynnade ett möjligt uppfyllande av inflationsmålet samtidigt som man tonat ner de negativa effekterna. Så varför inte återgå till den regimen när inflationen åter vänder ner en bra bit under inflationsmålet?

I första hand tror vi dock att Riksbanken kommer att förlänga löftet om att hålla sin styrränta på noll procent. Det skulle betyda en nollränta under minst tre år framöver. I andra hand att banken åter börjar köpa obligationer. Vilket sannolikt skulle innebära att banken skulle komma att äga över hälften av alla utestående statsobligationer. Först i tredje hand tror vi att riksbanksdirektionen åter skulle ta beslutet att låga styrräntan sjunka under nollstrecket.

Låga inflationsutfall framöver riskerar också att sätta förnyad press på kronan. Den positiva trend som kronan befann sig i under slutet av 2019 har dessutom redan nu vänts till sin motsats. Marknadsreaktionerna efter december månads inflationsutfall har visserligen varit begränsade men kronan har ändå tappat något öre mot både dollar och euro. Det pekar, om inte annat, i alla fall ut den riktning som kronan väntas ta, när och om, inflationstakten dämpas framöver.