Efter att de preliminära inköpschefsindexen för EMU-området i december inte lyckades återupprepa de två senaste månadernas blygsamma uppgångar, fanns en oro för att inte heller den svenska konjunkturbarometern skulle orka uppåt i december. En oro som visade sig vara berättigad då barometerindikatorn från 94,6 i november till 93,3 i december. Där 100 är det historiska genomsnittet. Nivån på 93,3 är den lägsta sedan maj 2013.

Det är framför allt en fortsatt nedgång för industrin som spökar, tillsammans med en rejäl djupdykning i tjänstesektorn där konfidensindikatorn sjönk till låga 91,0.

När det gäller industrin föll konfidensindikatorn till 94,5 från 95,7 i novembermätningen. Oroväckande är att industriföretagen väntar sig minskad produktion samtidigt som orderingången sjunker på både hemma- och exportmarknad. Ett positivt undantag är konsumtionsvaruindustrin där läget fortfarande betecknas som något starkare än normalt. Det är dock en relativt liten sektor jämfört med insats- respektive investeringsvaruindustrin.

Vill man försöka vara lite positiv så är det att siffrorna inte ännu pekar mot en riktigt djup konjunkturnedgång. Så hoppet om en vändning uppåt under loppet av 2020 finns fortfarande kvar.

En positiv överraskning är att humöret i detaljhandeln har skjutit i höjden. Här steg konfidensindikatorn till 110,0. Vilket indikerar ett betydligt bättre efterfrågeläge än normalt. Handlarna är också optimistiska vad gäller försäljningen de kommande månaderna. Något som bland annat borgar för en fin julhandel.

Även byggföretagen håller humöret upp och här ligger konfidensindikatorn på 102,7 i decembermätningen. Förväntningarna på hur byggande ska utvecklas under de kommande månaderna är däremot dämpade. Paradoxen i sammanhanget är att byggföretagen samtidigt rapporter om stigande orderstockar, så det är en lite oklar konjunkturbild som förmedlas.

Utvecklingen i detaljhandeln går lite stick i stäv med hur hushållen ser på det ekonomiska läget. Visserligen steg hushållens konfidensindikator från 92,0 i november till 94,1 i december, men ligger därmed fortfarande rejält under det historiska snittet. Noterbart är ändå att hushållens syn på den egna ekonomin (mikroindex) steg till hyggliga 98,5 i decembermätningen. Synen på svensk ekonomi i stor (makroindex) är däremot fortsatt dyster och här ligger indikatorn på låga 86,3.

Vi anser ändå att mikroindex är en bättre indikator på hushållens konsumtionsvilja, så möjligen har detaljhandlarna rätt i sin optimism. Däremot har nog hushållen rätt i att svenska tillväxt inte kommer att vara något att yvas över framöver och att risken för fortsatt stigande arbetslöshet är överhängande.

En bild av svensk ekonomi som Konjunkturinstitutet (KI) håller med om. KI skruvar ner sina prognoser ytterligare och räknar med att den svenska tillväxten kommer att summera till 1,1 procent 2019 för att dämpas till 1,0 procent 2020. Åren därefter blir tillväxten, enligt KI, lite bättre men når inte 2 procent någon gång under perioden 2021–2024. Den riktigt, djupa lågkonjunkturen ska vi däremot kunna undvika.

KI räknar med att arbetslösheten ska röra sig uppåt och landa på 7,2 procent 2020. Upp från 6,8 procent 2019. Inflationen väntas i sin tur dämpas ytterligare under de kommande åren och når upp till Riksbankens inflationsmål på 2,0 procent tidigast någon gång 2024 i KI.s scenario.

Ändå gör KI, liksom den absoluta majoriteten av bedömare, bedömningen att Riksbanken höjer räntan till 0,00 procent i samband med torsdagens besked. Men, liksom många av oss andra, är även KI inne på linjen att det är mycket lite som talar för att en räntehöjning egentligen är lämplig just nu. Det är väl bara de av oss som gärna vill se Riksbanken lämna minusränteträsket som kommer att jubla om Riksbanken skrider till verket.

Det intressantaste med torsdagens räntebesked är dels hur många av direktionsmedlemmarna som kommer att protestera mot den eventuella räntehöjningen, dels under hur lång tid banken avser att hålla räntan på noll.