Varje dag dör nästan 200 amerikaner av en överdos opiater. Missbruket beskrivs som en epidemi och bakom krisen syns framför allt ett bolag och en familj: Purdue Pharma ägt av familjen Sackler. Bolagets roll i denna epidemi är hett omdiskuterad och den demokratiska presidentkandidaten Elizabeth Warren beskriver krisen som ”driven av girighet” och efterlyser ett Amerika där människor som Sacklers hamnar i fängelse snarare än får museiflyglar uppkallade efter sig.
Hon verkar få rätt på åtminstone en punkt. Louvren har täckt över Sacklernamnet på en avdelning och fler lär följa efter. För nu pågår det som amerikanerna kallar ”the blame game” och Sacklers står överst på listan.
Idén om företag som självständiga juridiska enheter är relativt ny. Från början sågs företag som en förlängning av sina ägare, där dess syfte ofta var väldigt tydligt avgränsat, och ansvar för företagets handlingar föll direkt tillbaka på ägarna. Redan den babylonske kungen Hammurabi kodifierade en sorts produktansvar nära 1800 år före kristus. I takt med att företag blev mer och mer komplexa blev de också mer oberoende av människorna, eller kapitalet, bakom dem och på 1800-talet blev de självständiga rättssubjekt.
Med denna status kom också ansvar, men ansvar är som bekant slipprig materia och det är sällan det utkrävs, annat än vid tydliga legala övertramp. Ett banbrytande fall var den stora tobaksuppgörelsen 1998 när en grupp amerikanska tobaksbolag gick med på att betala mer än 200 miljarder dollar till delstaterna för att täcka kostnader relaterade till tobaksrökning, införa begränsningar i marknadsföring, stödja insatser för att motverka rökning bland unga med mera. Allt detta dock utan att erkänna skuld.
Nu ser det ut som om vi är på väg att få ett liknande fall. Purdue Pharma som bland annat säljer opiaten Oxycontin har försatts i konkurs med syfte att intäkterna från bolaget ska användas för att betala målsägarna i stämningarna samt för förebyggande åtgärder mot missbruk. Bolaget uppger ett värde på mer än 10 miljarder dollar om planen går i lås.
Oxycontin godkändes av FDA 1995 och trots brist på evidens på bättre effekt än tidigare preparat marknadsfördes Oxycontin aggressivt och just marknadsföringen av preparatet står i centrum i de stämningar som lämnats in mot bolaget.
Konkursen är intressant på många sätt. Inte minst då bolaget förnekar allt ansvar för opiatkrisen men likväl genomförs detta drastiska steg som av kritiker menas bara vara ett sätt att rädda det som räddas kan av ägarfamiljen. En uppgörelse betyder att inga nya juridiska anspråk kan göras mot vare sig bolag eller ägarfamilj.
Och visst känns det rätt att ansvar utkrävs. Inte skuld som ju egentligen är ganska ointressant och meningslöst. Men att utkräva ansvar är något annat. Det handlar om förändring så att samma misstag inte görs igen. I detta fall handlar det främst om att Purdue har marknadsfört sitt läkemedel tämligen hänsynslöst och därtill mörkat de beroendeframkallande egenskaperna.
Ett liknande fenomen kanske kan ses i marknadsföringen av antidepressiva (SSRI) preparat där förskrivningen är långt bortom det rimligas gräns med fler än en miljon svenskar med recept. SSRI är givetvis till stor nytta för kliniskt depressiva, men medför också potentiellt lidande för de som kanske inte behövt dem då SSRI-preparat kommer med stora utsättningsproblem.
Det är också intressant att se helheten. Det är lätt att kasta skit på läkemedelsbolag som får klä skott för allt ifrån kostnadsexplosion inom vården till att tjäna storkovan på sjuka och samtidigt ignorera folkhälsoproblem i tredje världen. För i fallet med opiater är det många som har anledning till självkritik. Läkarna som skriver ut preparaten har uppenbarligen varit alltför generösa i sina förskrivningar. Och patientorganisationer såsom American Pain Society, Veterans Health med flera menade att smärta skulle vara en ”femte vitalparameter” (grundläggande fysiologiska parametrar) som skulle följas, underförstått medicineras, och hanteras hos alla patienter. Till skillnad från de fyra ordinarie parametrarna, exempelvis blodtryck, finns det ingen objektiv mätpunkt – smärta är 100 procent subjektivt, och således vidöppet för tolkningar, bruk och missbruk.
Vidare så inkluderades smärthantering i utvärderingen av sjukhus och läkare från försäkringsbolag och andra finansiärer i hela ”pay for performance” cirkusen vilket ytterligare bidrog till överförskrivning. Vilket sjukhus vill vara restriktiva i smärtlindring och riskera dåliga patientbetyg? Listan kan göras längre, men poängen jag vill framföra är att det finns många faktorer som har bidragit till opiatkrisen. Det gör ansvarsfrågan luddig och därför är det desto viktigare att det naglas fast så tydligt som möjligt.
Utfallet i delstaterna mot Purdue Pharma kan också få konsekvenser utanför läkemedelsbranschen eftersom det är en principiell fråga om företagens ansvar som samtidigt dryftas inom exempelvis techsektorn med Facebook och Google. Sammantaget skapar det ett större tryck på, och förståelse för, företagens roll i samhället. Den är viktig, men för företag precis som människor gäller den gamla devisen att med stor makt kommer också stort ansvar.
Den här texten publicerades i tidningen Börsveckan i nummer 40 den 30 september.
