Även om det möjligen blir lite lugnare på finansmarknaderna framöver så är det ändå mycket som har hunnit förändras radikalt sedan torsdagens tullutspel från president Trump. Det senaste är att Kina nu officiellt pekats ut som valutamanipulatör av det amerikanska finansdepartementet.

En mycket ovanlig åtgärd men som troligen pressades fram när den kinesiska yuanen under måndagen, för första gången på 11 år, passerade symboliskt viktiga 7-nivån mot den amerikanska dollarn. Redan tidigare har annars president Trump vid ett flertal tillfällen ifrågasatt den kinesiska valutapolitiken.

Att marknaden fick skrämselhicka när yuanen försvagades är inte att förvåna. Att handelskriget även skulle komma att utvecklas till ett fullskaligt valutakrig skulle verkligen kunna stöka till det ytterligare på finansmarknaden. Kina är ju bland annat den största innehavaren av amerikanska statspapper. Och även om det tidigare betraktas som högst osannolikt att Kina skulle börja dumpa amerikanska obligationer så har den sannolikheten definitivt ökat mot bakgrund av det som nu sker. Det som främst talar emot ett sådant scenario är att det skulle bidra till att stärka yuanen - eller snarare försvaga den amerikanska dollarn.   

Nu har det ändå från officiellt kinesiskt håll förnekats att valutan är en del i deras repressalier mot USA, och att de låtit yuanen stärkas någon under natten mot tisdag bidrar till stor lättnad. Säkrast är ändå att hålla god koll på den kinesiska växelkursen även framöver. Inte minst för att ytterligare försvagning av yuanen säkerligen skulle få president Trump att lansera nya åtgärder mot Kina.

Kinas första motåtgärd är än så länge ett stopp för import av amerikanska jordbruksprodukter. Ett beslut som bland annat slår mot många av president Trumps kärnväljare inför den kommande presidentvalskampanjen. Mer lär dessutom komma eftersom det mesta tyder på att den kinesiska ledningen den här gången tycks mer benägna att sätta hårt-mot-hårt. Det spekuleras vilt kring möjliga åtgärder som Kina skulle kunna ta till. Till dessa hör bland annat att öka köpen av iransk olja, vilket både skulle pressa oljepriset och vara en riktig nagel i ögat på Donald Trump.

Även om de börsfall som följt på tullutspelet i de flesta fall är stora med nedgångar runt 4 – 6 procent parat med kraftigt stigande volatilitet, så är frågan om det inte är på räntemarknaden det mest dramatiska har skett.

I Sverige och Tyskland har tioårsräntan krupit ner till nya, rekordlåga nivåer. I Sverige ligger den nu kring -0,23 procent och i Tyskland på -0,51 procent. Så lågt har räntorna aldrig legat. Inte ens när centralbankerna köpte obligationer för fulla muggar. Ett tecken i tiden är väl också att marknadsräntorna i tidigare krisländer som Irland, Portugal och Spanien nu ligger och hovrar bara strax över nollan.

Det sker dessutom en tydlig flykt till ”safe-haven”-valutor som den schweiziska francen och den japanska yenen medan den svenska kronan agerar lite strykpojke.

I USA har tioårsräntan på några dagar gått ner från strax över 2 procent till 1,75 procent. Det negativa med den utvecklingen är att räntekurvan nu inverterar allt tydligare (korta räntor högre än långa). Det har historiskt sett varit ett säkert tecken på en kommande recession, även om många samtidigt hävdar att räntekurvan spelat ut sin roll efter de massiva obligationsköp som den amerikanska centralbanken genomfört under senare år. Dit hör bland annat tidigare Fed-chefer.

I den korta änden av räntekurvan har det också skett kraftiga skiften i USA. Två amerikanska räntesänkningar är numera inprisade innan årsskiftet och mot slutet av nästa år ska styrräntan åter ha krupit ner mot 1 procent.

Även på råvarumarknaden har det skett prisnedgångar även om prisrörelserna, än så länge, inte är särskilt dramatiska.

Har man däremot investerat i kryptovalutor har Donald Trumps tullutspel varit rena vinstlotten. På kort tid har priset på Bitcoin stigit från lite drygt 10 000 till knappt 12 000 dollar.

Hur utvecklingen på finansmarknaderna blir framöver är givetvis svårt att sia om. Tydligt är ändå att investerare har dragit öronen åt sig och att det finns allt fler, högst osäkra, faktorer att ta hänsyn till när man ska försöka sia om den framtida utvecklingen.