En, på förväg, mycket spännande onsdag slutade i något som mest liknade en gäspning. Den svenska regeringen presenterade en vårbudget som innehöll satsningar motsvarande ungefär en promille(!) av svensk BNP. ECB levererade i stort sett inga nyheter i samband med sitt penningpolitiska besked.
Protokollet från den amerikanska centralbankens senaste penningpolitiska möte var, om man vill hårdra det, kanske något mer hökaktigt än väntat men bekräftade ändå att det inte blir några räntehöjningar i år men också att det är ganska långt till en räntesänkning.
Och slutligen fick vi se en förlängning av Brexit-datum till 31 oktober men där mycket lite talar för att det kommer att ske några större skiften i det brittiska parlamentet som ändrar nuvarande dödläge. Det är väl främst av ren utmattning som en majoritet skulle rösta för det avtal som redan finns på bordet och som EU inte kommer att omförhandla. Brittiskt nyval eller ny folkomröstning förefaller i dagsläget som mer sannolika scenarier.
Lite mer intressanta var då de svenska inflationssiffrorna för mars som publicerades på torsdagsmorgonen.
Den svenska inflationstakten (KPI) landade på 1,9 procent i mars. Det var något högre än analytikernas förväntningar på 1,8 procent.
Det viktigare inflationsmåttet, KPIF, där effekten av räntesatsförändringar räknas av och som är Riksbankens inflationsmål, sjönk i sin tur från 1,9 procent i februari till 1,8 procent i mars. Det var i linje med analytikernas prognoser men återigen ett utfall långt under Riksbankens prognos som låg på 2,3 procent.
Historiskt sett en ovanligt stor prognosavvikelse på hela 0,5 procentenheter men ungefär i paritet med det vi sett under hela inledningen av 2019. Dessutom halkar KPIF-inflationen allt längre från inflationsmålet på 2,0 procent.
Det tredje inflationsmåttet, KPIF exklusive energipriser, som fått allt större tyngd i Riksbankens analyser av det underliggande pristrycket i svensk ekonomi steg i sin tur från 1,4 till 1,5 procent. Men även här landar utfallet en bit under Riksbankens prognos på 1,8 procent men marginellt över analytikernas på 1,4 procent.
Initialt stärktes kronan, lite förvånande, efter att inflationssiffrorna publicerads men har sedan åter börjat tappa och handlas nu i linje med nivåerna innan publiceringen.
När det gäller hur just den här månadens inflationsutfall påverkar Riksbanken är lite svårt att sia om. Nu har visserligen inflationsutfallen hamnat en bra bit under Riksbankens prognoser under inledningen av 2019 och dessutom halkat under inflationsmålet. Det mesta talar dessutom för att inflationen ska sjunka ytterligare under de kommande månaderna och leta sig ner mot, eller under 1,5 procent, framåt sensommar och höst.
Givet att även konjunktursignalerna varit åt det svagare hållet i inledningen av året så talar därför ganska lite för att Riksbankens ska mäkta med den planerade räntehöjning mot senare delen av året.
Däremot fortsätter flertalet i direktionen att luta mot att planerna på en räntehöjning ligger fast och det uttrycks numera, enligt vår bedömning, en större tolerans mot tillfälliga avvikelser från inflationsmålet. Dessutom har Riksbankens satts under allt större press att förklara sin syn på den svaga kronan och hur banken bidrar till detta. Vi betvivlar inte heller att en majoritet i direktionen gärna ser att perioden med minusränta avslutas.
Ändå är det svårt att se hur Riksbanken ska motivera ett så tydligt avsteg från den räntepolicy som etablerats så vi räknar fortsatt med att det inte blir någon räntehöjning under 2019. Om nu inte global och svensk konjunktur piggnar till rejält framåt hösten.
Nästa penningpolitiska besked från Riksbanken kommer den 25 april och då får vi säkert också se en nedjustering av inflationsprognoserna för resterande del av 2019.
