Att investera i någon av de nordiska teleoperatörerna handlar på sätt och visst främst om beslutet att vara exponerad mot sektorn eller ej, och valet av specifik aktie är nästan sekundärt.
Detta då bolagen sinsemellan uppvisar stora likheter med hög lönsamhet, låg tillväxt, bra direktavkastning och stabila kassaflöden. Men trots att sektorn är homogen så finns det givetvis skillnader bolagen emellan.
Om man börjar med valet att äga telekom eller ej så finns det såväl för som emot. Det som talar emot sektorn är framför allt låg (läs: obefintlig) tillväxt i mogna marknader. Detta har samtliga operatörer försökt att kringgå genom att investera i tillväxtregioner. Det har periodvis varit bra, men det kommer också som bekant med stora risker.
Telia investerade i genomkorrupta regioner och skördar nu frukterna av det beslutet. Telenor har haft egna problem med en stor investering i Indien som slog helt fel.
Tele2 har varit på reträtten länge och blivit rejält avlövat. Millicom, denna tidigare tillväxtgigant (relativt sektorn) är också på reträtten med ett uttåg ur Afrika för att istället fokusera på Syd- och Centralamerika.
Därtill finns det ett strukturellt pristryck där kapacitet blir billigare, liksom hårdvaran, vilket driver priserna nedåt. Men än så länge har operatörerna varit skickliga på att kompensera för detta med stabila och höga marginaler.
Det leder oss in på styrkorna med sektorn och dit hör, förutom ovannämnda höga lönsamhet, också bra kassaflöden. Kassakonverteringen är hög vilket gör att en stor andel av vinsterna blir reda pengar.
Vidare så är det en stabil bransch med höga inträdesbarriärer och stabila marknadsandelar med oligopol på de flesta marknaderna, vilket borgar för god lönsamhet även i framtiden.
Så visst kan sektorn te sig lite tråkig. Men stabilitet är värdefullt och defensiva aktier har haft en riktig renässans de senaste åren. Det har lett till höga vinstmultiplar för bolag som Swedish Match, Axfood, Astrazeneca med flera.
Och visst har vinstmultiplarna krupit uppåt även för operatörerna, men de är fortfarande billigare än många jämförbara branscher såsom läkemedel, med flera.
Aktierna styrka syns framför allt när börsen är svag, som nu. Teleoperatörerna har utklassat index. Telia har stigit med 14 procent på 12 månader, och under samma period har breda index backat med 9 procent. 23 procentenheter mot index, oräknat utdelning, det är inte illa! Därtill med väldigt låg risk, så den riskjusterade avkastning är smått fenomenal.
Problemet med telekomoperatörer som med alla defensiva aktier: det är sällan de verkligen slår index med hög absolut avkastning, istället handlar det mer om att de inte går ned, eller inte går ned lika mycket som index.
Så varför ska man då äga en dylik aktie över huvudtaget?
Ja, dels handlar det om nuvarande lågräntemiljö där 4-5 procents direktavkastning är skyhögt över avkastningen på likviditet. Och dels handlar defensiva investeringar om att försöka pricka de perioder när börsen är svag.
Alternativt så investerar man långsiktigt. Historiskt så har ungefär hälften av totalavkastningen på börsen handlat om utdelningar, och operatörerna är starka i denna kategorin. Det är aldrig fel med en kassako i portföljen!
Så vilken operatör ska man välja? Ja, de har lite olika styrkor och svagheter.
Finska Elisa har bäst direktavkastning i klassen, men inte så mycket mer så det är något av en “one trick pony”. Det är också den operatör som har högst värdering och sämst kassaflödesavkastning, det vill säga fritt kassaflöde per aktie delat med aktiekursen.
I andra änden av spektrat finner vi Telenor som är sektorns mest mångfacetterade bolag med bred geografisk verksamhet, bäst lönsamhet, lägst nettoskuld i relation till ebitda, och högst avkastning på eget kapital. Men det är också det bolag som har sämst tillväxt och aktien går kräftgång på börsen med kraftigt nedjusterade vinstprognoser under 2018.
Telia kommer att ha få svagheter efter avyttringar i Eurasien, det vill säga de gamla innehaven i Kazakhstan med flera. Bolaget har bäst vinsttillväxt och lägst värdering i sektorn. Men också väldigt låg avkastning på eget kapital. Och bolaget är egentligen inte bäst på något.
Tele2 är efter renodling en mycket intressant aktie då bolaget har en fokuserad verksamhet med bra marknadspositioner.
Millicom blir mer fokuserat och har god potential till hög tillväxt och stigande lönsamhet. Men marknaderna som det verkar på är mycket riskabla, med hög valutarisk och allmänt stökiga ekonomier. Så det är kanske det mest offensiva valet, men också minst ”operatörsaktiga” då aktien har högre tillväxtpotential och risk samt väldigt otypiska egenskaper för en operatör.
Sammantaget skulle jag nog säga att det viktigaste med en teleoperatör är hög lönsamhet, stark balansräkning och bra kassaflödesgenerering.
Utifrån dessa tre kriterier så framstår Telenor som vinnare bland de nordiska operatörerna, följt av Elisa. Telia är inte bäst på något egentligen, men inte heller sämst, så det framstår som det trygga valet i en redan trygg sektor.
