Kontantanvändningen minskar snabbt i Sverige men att använda kontanter är fortfarande ett viktigt sätt för många att göra sina betalningar. Därför föreslog Riksbanken för Riksdagen att samhällets tillgång till kontanttjänster bör skyddas enligt lag.

Riksbankskommittén, som är en parlamentariskt sammansatt kommitté, fick därför i uppdrag att undersöka saken och presenterade i somras ett förslag som, om det genomförs, främst kommer att gynna privatpersoner och företag på glesbygden, eftersom kraven innebär att en rimlig tillgång till kontanttjänster ska finnas i hela Sverige.

Rimlig tillgång betyder att högst 0,3 procent av befolkningen, cirka 30 000 personer, ska ha längre än 25 kilometer till en plats för kontantuttag och högst 1,22 procent av befolkningen, cirka 122 000 personer, ska ha längre än 25 kilometer till en plats för insättning av dagskassa.

Insättning av kontanter från privatpersoner omfattas dock inte av lagkravet, enligt förslaget.

Det är de svenska bankaktiebolagen och vissa kreditinstitut med inlåning som överstiger 70 miljarder kronor som ska vara skyldiga att tillhandahålla kontantuttag och dagskassehantering, det vill säga den totala summan av ett företags kontantförsäljning under en och samma dag.

Dessutom ska bolaget eller institutet erbjuda betalkonton med grundläggande funktioner till konsumenter. Allt som allt betyder detta att sex institut skulle omfattas av kraven, som det ser ut idag. Det handlar om SEB, Handelsbanken, Nordea, Swedbank, Danske Bank och Länsförsäkringar.

Men Finansinspektionen tycker inte att ansvaret ska läggas på banker och kreditinstitut. I ett färskt remissvar föreslås istället att staten ska ansvara för tillgången till kontanter.

”Vi tycker att det är bra att man utreder frågan, men vi tycker inte att det är vissa enskilda företag som ska ansvara för att tillhandahålla dessa kontanttjänster”, säger Aron Szugalski Verständig, jurist på Finansinspektionen.

Han poängterar att Finansinspektionen tycker att tillgången till kontanter är en viktig funktion för samhället att upprätthålla, men i likhet med tillgången till sjukvård eller vissa transporttjänster så anser de att det är något som samhället bör ansvara för.

”I vårt remissvar går vi inte in mer konkret på hur detta kan gå till, men man kan tänka sig att staten upphandlar dessa tjänster på samma vis som staten upphandlar flygtrafik till vissa orter dit det inte är kommersiellt lönsamt att flyga till”.