Den här texten publicerades i tidningen Börsveckan i nummer 20 den 14 maj. Läs mer om Börsveckan.
Två gånger om året ger Riksbanken ut sin rapport om finansiell stabilitet i den svenska ekonomin och det är alltid högintressant läsning. I fjol kom första rapporten ut i slutet av maj, så med andra ord drar det nu ihop sig för 2018 års första utgåva.
Inför denna så läste jag igenom den senaste rapporten som utkom i november 2017, för att få en känsla för vad som lyftes fram då, vilket kan jämföras med det som komma skall.
Det knyter också an till min senaste krönika som handlade om hushållens skuldsättning, och andra sidan av det myntet är naturligtvis att skildra situationen för motparten till detta skuldberg: banksektorn.
Hushållens skulder har på tio år fördubblats och utgör nu nästan 4 000 miljarder (!). Enligt Riksbanken har 260 000 hushåll en skuldkvot som överstiger 600 procent av hushållets disponibla inkomst och då 70 procent av alla lån är tagna till rörlig ränta är exponeringen mot förändringar i räntenivån betydande.
Så omfattningen av skulderna samt hushållens känslighet för ränteförändringar gör att det ses som ett betydande riskmoment. Det som Riksbanken lyfter fram är dock inte kreditförluster som huvudsaklig risk, utan snarare den effekt på konsumtionen som stigande räntekostnader (och eventuellt även fallande bostadspriser) skulle få på ekonomin.
Men åter till kreditrisken och frågan om hur väl rustade bankerna är att hantera denna. Det är en viktig fråga då bankerna är systemkritiska och utgör en mycket stor faktor i svensk ekonomi som har en oproportionerligt stor banksektor i relation till BNP. I denna relation motsvarar banksystemets totala tillgångar omkring 400 procent av BNP. Det är en hög siffra i ett internationellt perspektiv och utgör enligt IMF mer än dubbelt så mycket som det globala genomsnittet.
Av låneökningen till ovannämnda 4 000 miljarder utgörs merparten av lån med fastigheter i pant och de utgör 80 procent av bankernas utlåning. Av dessa 80 procent utgörs i sin tur 75 procent av bostadslån till hushåll. Det är hypotekslån som ökat snabbast samtidigt som andra former av utlåning har varit relativt konstant vilket inneburit att bankernas utlåning blir alltmer koncentrerad mot hypotekslån.
Det är givetvis främst drivet av kombinationen av stigande bostadspriser och fallande räntor. Men bankerna själva har bidragit till utvecklingen genom att successivt sänka sina riskvikter för denna kategori lån. Riskvikter är den andel av nominellt lånebelopp som tas upp i bankernas riskvägda kapital som i sin tur utgör en del i beräkningen av kapitalrelationerna i banken.
2011 var den genomsnittliga riskvikten strax över 30 procent i denna kategori. 2017 var motsvarande siffra knappt 20 procent. Med andra ord har bankerna kunnat låna ut väsentligt mer utan att det riskvägda kapitalet ökat i samma omfattning vilket i sin tur innebär att exempelvis primärkapitalrelationen, som ses som ett viktigt stabilitetsmått, skulle kunna vara oförändrad med en 50 procent högre utlåning.
För att kontra detta har FI infört ett riskviktsgolv för svenska bolån samt infört nya metoder för att beräkna riskvikt i fastighetslån för företag. Trots detta är volymökningarna fortfarande stora. Det är full gas, med andra ord, riskerna till trots. Anledningen är givetvis att det är en lönsam affär. Enligt FI är lönsamheten inom bolån den högsta på många år, de låga räntorna till trots.
Men hur farligt är detta? Ja, kreditförlusterna inom den svenska banksektorn är extremt låg. Andelen dåliga lån i Sverige (definierat som varken räntebetalning eller amortering de senaste 90 dagarna) är omkring 0,9 procent, motsvarande en fjärdedel av genomsnittsnivån i Europa och väsentligt lägre till och med än i våra nordiska grannländer. Som kuriosa kan nämnas att motsvarande siffra för Grekland är 46,5 procent. Så utlåningen i Sverige håller mycket hög kvalitet.
Men det finns andra risker än kreditförluster och den risk som Riksbanken lägger mycket fokus på i den senaste rapporten är bankernas likviditet. Ett mått som kan användas för att mäta denna är bankernas bruttosoliditet. Enligt detta mått ligger Sverige lägre än såväl Norge som Finland, på 4,6 procent. Riksbankens bedömning är att det behövs en nivå på minst 5 procent eller mer.
Ett annat mått är ett stresstest som kallas liquidity coverage ratio (LCR) som mäter bankernas förmåga att hantera en likviditetsstress som varar i 30 dagar. Enligt Riksbanken är banksektorn sårbar i ett flertal valutor (framförallt i SEK) enligt detta mått, och för stressperioder längre än 30 dagar så är situationen oklar. Bankerna finansierar sig bland annat med valutaswappar och om denna marknad skulle fungera dåligt skulle bankerna få likviditetsproblem. Och om inte annat så skulle det fördyra finansieringskostnaderna och pressa lönsamheten.
Hur skulle en dylik situation kunna uppstå? Ja, en analogi skulle kunna vara förskalven till finanskrisen 2008 när bankernas utlåning till varandra till den så kallade interbankräntan slutade att fungera under en period. Det handlade då om att bankerna började misstänka att det fanns dåliga lån i systemet, men ingen visste riktigt hur mycket eller var “svarte petter” fanns. Följaktligen blev bankerna mer försiktiga att låna sinsemellan. Det var med andra ord en förtroendekris. Och det är förmodligen samma sak med likviditetsrisken.
Så länge förtroendet är orubbat för bankerna så är också deras finansiella position säker. Men den dag förtroendet minskar så ökar risken. Så det slutar nästan i ett cirkulärt resonemang. Så länge vi väljer att tro, så fungerar det…
