Att placera pengar i en investeringsprodukt som följer börsindex är ett bra val för långsiktiga sparare. I alla fall om alternativet är att köpa en korg aktier och sedan aldrig ändra innehållet.
Grafen visar hur allokeringen inom det breda S&P 500-index har förändrats över det senaste tolv åren. Marknadsindexet är sammansatt av de 500 amerikanska bolag med högst marknadsvärde noterade på antingen New York Stock Exchange eller Nasdaq.
Den årliga förändringen innebär att index-investerare per automatik fått portföljen ombalanserad med jämna mellanrum. I någon mening är det en form av aktiv förvaltning där marknaden får sköta branschfördelningen.
Portföljen kommer att följa de stora marknadstrenderna. Och som sparare riskerar du aldrig att bli sittande med en omodern aktieportfölj, vilket är ett aber för den inte vill göra egna förändringar i under resans gång.
Det finns flertalet exempel på bolag och industrier vars glansdagar sedan länge är över, till och med som gått från storhetstid till konkurs. Och såna placeringar är inte kul att sitta med i 30 år. Ett exempel är diverse aktier från it-yran.
Egentligen de enda enskilda aktier som tål att ägas över riktigt långa tidsperioder är investmentbolag. Då överlåts allokeringsbesluten åt en förhoppningsvis mycket kompentent företagsledning. Men även bland dessa kan generationsskiften ställa till det.
Index-strategin haltar dock på en viktig punkt. När det sker stora värdeförändringar i enskilda sektorer under relativt kort tid. Ta finanskrisen som exempel.
Viktningen mot finanssektorn inom S&P500 var rekordhög inför finanskrisen (eftersom sektorn utvecklats starkt fram till 2007). Men när proppen gick ur rasade finansaktierna mot avgrunden.
På botten 2008 var viktningen mot den sargade finanssektorn istället rekordlåg. Det var då återhämtningen började. Å andra sidan sjönk viktningen ”bara” från som högst 22 procent till som lägst 13 procent. Så helt utan finansaktier var index-investerarna aldrig.
Å andra sidan så ratade nog de flesta småsparare som valt egna aktier sektorn i långt större utsträckning. Så gjorde i alla fall jag. Helt felaktigt med facit i hand.
För att få full hävstång emot sektorer som mött stora motgångar måste de värsta förlorarna överviktas. Antingen via specifika aktieval eller genom att överlåta investeringsbesluten till en fondförvaltare med friare mandat. Kanske lyckas denne plocka guldklimparna ur rasmassorna.
Idag är det informationsteknik som väger tyngst inom S&P. Branschandelen har ökat från 15 procent år 2004 till 21 procent för 2016. Det är en nära lika hög nivå som finansaktierna hade inför förra krisen. Dessutom är värderingarna skyhöga i relation till vinsterna. Kanske ska det ses som en höjd varningsflagg. I alla fall för ett index som innefattar så enormt många bolag och är relativt tekniktungt från första början.
Sett från år 2008 och framåt har andelen energibolag minskat ganska kraftigt. Från 13 procent 2008 till 8 procent för 2016. Anledningen är främst kollapsen inom oljesektorn. Om 20 år kanske samma branschkategori innefattar helt andra bolag. Solcellstillverkare och vindkraftsparker.
Men även med vetskapen om nackdelarna med att vara trögrörlig i sin allokering är det bättre att vara seg än helt statisk i sina placeringar.
Indexplaceringar är ett smart val. Framförallt om intresset för portföljen varierar. Marknaden gör ett bra jobb sett över mycket långa tidsperioder.
