Det visade sig vara första gången sedan december 2010 som den svenska inflationen orkade över Riksbankens mål på 2 procent när SCB på tisdagsmorgonen publicerade siffrorna över inflationstakten i juli.

Inflationstakten enligt KPI steg till 2,2 procent medan den viktigare underliggande inflationen (KPIF), där effekten av räntesatsförändringar räknas av, steg till 2,4 procent i årstakt. KPIF är det inflationsmått som Riksbanken i huvudsak siktar mot.

Inflationsutfallen låg därmed klart över Riksbankens egna prognoser om en KPI-inflation på 1,6 procent respektive en KPIF-inflation på 1,8 procent. Så visserligen fortsätter Riksbankens ekonomer att missa rejält i sina prognoser - men ändå togs säkert tisdagens inflationssiffror emot med stor lättnad av riksbanksledningen. Inte minst för att banken därmed för första gången på dryga 6 år kan peka på att man uppfyller sitt mandat.

Marknadsreaktioner har heller inte låtit vänta på sig utan kronan har, kort efter SCB:s publicering, stärkts kraftigt. En euro kostar nu under 9,50 kronor för första gången sedan mars i år medan en amerikansk dollar handlas kring 8,08 och, om trenden håller i sig, snart kan krypa under 8-kronorsstecker för första gången sedan maj i fjol.

Dessutom har såväl långa som korta marknadsräntor rört sig uppåt, om än från mycket låga nivåer. Exempelvis ligger den svenska 2-årssräntan fortfarande på extremlåga -0,63 procent.

Det som framför allt drivit upp inflationstakten under senare tid är högre priser på paketresor, livsmedel och energi. Men enligt SEB:s inflationsexpert Olle Holmgren finns det också vissa tecken på att det mer allmänna pristrycket i svensk ekonomi är på väg uppåt. Något som i sig inte borde förvåna sett till den mycket höga tillväxten och det allt stramare resursläget i svensk ekonomi. Under andra kvartalet växte svensk ekonomi med imponerande 4 procent.

I normalfallet skulle en rimlig tolkning efter dagens inflationssiffror vara att en penningpolitisk åtstramning från Riksbankens sida nu närmar sig med stormsteg. Det finns dock en del faktorer som fortsatt talar för att en sådan åtgärd ändå dröjer.

Den kanske främsta pusselbit som saknas är bättre fart i lönebildningen. Med de relativt sett låga löneökningarna som finns i svensk ekonomi blir det svårt att räkna hem en inflationstakt som mer stadigvarande kommer att ligga runt målet på 2 procent.

En annan faktor är den snabba kronförstärkning som skett sedan slutet av juni. Juliinflationen trycks delvis upp av en tidigare svag krona men i takt med att kronan stärks så kommer den priseffekten att börja reverseras.

En tredje faktor som talar emot en snar åtstramning är att Riksbanken själva inte gett några som helst tecken på att en räntehöjning möjligen är i antågande. I den senaste prognosen väntade sig Riksbanken en första räntehöjning någon gång under sommaren 2018 och att styrräntan orkade över nollstrecket först mot mitten av 2019.

Nu finns dock snart chansen att lite mer tydligt börja kratta i manegen inför eventuella åtstramningar i samband med det penningpolitiska beskedet den 7 september. Det blir i så fall en delikat balansgång för riksbanksledningen som redan i samband med beslutet den 3 juli uttryckte sig bekymrat kring den kronförstärkning som då skett. En kronförstärkning som tagit extra fart sedan dess.

Dessutom lämnar ECB penningpolitiskt besked samma dag och några signaler kring åtstramningar torde inte bli aktuella. Riksbanken sneglar i sin tur på hur ECB agerar när de penningpolitiska besluten ska tas.

Så även om det vore välkommet med en Riksbank som tog steg bort från minusränta är det långt ifrån hugget i sten att det sker redan i samband med septembermötet. Marknadsreaktionerna kan ändå tolkas som att placerare börjar se slutet på den extrema riksbankslinje som hittills fått råda.