Det var inte något direkt revolutionerande som Rikbanken föreslog i samband med att banken på onsdagen publicerade sin remiss kring ny målvariabel för penningpolitiken. Ändå togs några steg i rätt riktning både i syfte att tydliggöra vilket inflationsmål som i praktiken styr Riksbankens agerande, och för att möjligen skapa sig lite mer flexibilitet i den förda räntepolitiken.
När det gäller det förstnämnda föreslår Riksbanken ett byte av målvaribel för penningpolitiken från KPI till KPIF. Skälet är att KPI under senare år blivit svårare att använda som vägledningen eftersom KPI påverkas direkt av de ränteförändringar som Riksbanken genomför. Vid beräkningar av KPIF beräknas däremot inflationen med fast ränta.
När Riksbanken sänker räntan påverkra det hushållens boendekostnader och trycker ner KPI-inflationen på kort sikt, vilket i sig står i konflikt med det faktiska målet som är att få upp inflationen. På kort sikt kan det här betyda att den utomstående pressen på Riksbanken att genomföra nya räntesänkningar därmed ökar. Och precis tvärtom under räntehöjningscykler.
Tidigare riksbanksledningar brukade ofta betona att det här kunde öka risken att ”banken jagade sin egen svans”.
I praktiken är det här ändå ingen större förändring eftersom Riksbanken sedan några år tillbaka använt KPIF som sin operativa målvariabel. På lång sikt ska dessutom KPI och KPIF närma sig varandra när räntan väl börjar stabiliseras.
Den andra förändringen är att Riksbanken överväger att införa ett variationsband på +/- 1 procent kring inflationsmålet (KPIF) på 2 procent. Här är det betydligt mer förvirrande kring vad Riksbanken syftar till med sitt förslag.
Riksbanken betonar tydligt att variationsbandet framför allt ska användas i den externa kommunikationen men att inflationsmålet ligger kvar på 2 procent. Inflationsutfall utanför variationsbandet ska heller inte föranleda några särskilda penningpolitiska åtgärder. Och ska heller inte ses som en återgång till det målintervall på 1 – 3 procents inflation som Riksbanken arbetade med fram till 2010.
Den välvilliga tolkningen av det som Riksbanken föreslår är att banken blir mindre känslig för att inflationen under enskilda månader kan avvika kraftigt från inflationsmålet på 2 procent.
Som exempel skulle kunna nämnas att beslutet att utöka köpen av statsobligationer vid det senaste penningpolitiska mötet i slutet av april, och som överraskade många på finansmarknaden, kanske hade kunnat undvikas. Inför det här mötet hade KPIF-inflationen i mars sjunkit till låga 1,5 procent efter att ha varit uppe på målet 2,0 procent i februari. En inflationsnedgång som Riksbanken missade rejält och som nog skickade en och annan chockvåg genom banken. Utfallet kan ha haft betydelse för att riksbanksdirektionen tog beslutet att göra en, redan i utgångsläget extrem, penningpolitik än mer expansiv.
Men det här är i teorin. Hur Riksbanken faktiskt kommer att utnyttjad toleransintervallet får vi vanliga dödliga förhoppningsvis större klarhet i när det är tänkt att implementeras i samband med det penningpolitiska mötet i september 2017.
Först ska dock förslagen ut på en omfattande remissrunda och det är nog inte helt otänkbart att banken får en hel del kritik för otydligheten kring hur variatonsbandet är tänkt att användas.
När förslaget publicerades reagerade finansmarknaden först genom att handla upp både marknadsräntor och krona. Vilket ska tolkas som att man på marknaden såg förlaget som en möjlig åtstramning av penningpoltiken.
Men när analytikerna väl fått ta sig tid att på allvar penetrera Riksbankens budskap vände man på kuttingen och både de korta marknadsräntorna och kronan ligger nu under nivåerna från innan publiceringen.
Ett tecken på att, inte bara vi på Placera, utan även marknadsaktörerna vill se betydligt större klarhet kring vad införandet av ett variationsband egentligen betyder i praktiken. Än så länge är i alla fall marknadens tolkning att det knappast betyder någon form av åtstramning från Riksbankens sida.
