Riksbanken i rävsaxen

Makrokommentar Riksbanken flaggar för att nya åtgärder kan bli aktuella om inflationen förblir fortsatt låg och ECB agerar. Men slaget om lönebildningen tycks man ändå vara på väg att förlora.

Många, för att inte säga de flesta, av oss som närmare följer vad som händer i svensk ekonomi på makroplanet känner en allt större olust gällande den penningpolitik som Riksbanken för närvarande för.

På torsdagsmorgonen publicerades tre olika dokument som på olika sätt belyser problematiken med Riksbankens extrempolitik och vilken rävsax som banken har försatt sig i.

För att börja med Riksbankens egna penningpolitiska beslut där banken är tydlig i sin kommunikation kring villkoren för den framtida penningpolitiska utvecklingen.

Svensk inflation har de senaste månaderna varit överraskande låg och hamnade i september klart under Riksbankens prognoser. Den underliggande inflationen (KPIF), där effekten av räntesatsförändringa räknas av, blev i september 1,2 procent.

Att jämföra med Riksbankens prognos på 1,6 procent och inflationsmålet på 2,0 procent.

Redan nu trycker riksbanksledningen på panikknappen och flaggar för att nya räntesänkningar kan vara på väg, skjuter en första försiktig räntehöjning till tidigast våren 2018 och aviserar planer på att förlänga programmet med köp av statsobligationer.

Styrräntan, som idag ligger på -0,50 procent, orkar över nollstrecket först i början av 2019, enligt bankens egna prognoser.

Programmet med obligationsköp kommer högst troligt att förlängas med här avvaktar Riksbanken kommande inflationsutfall och ECB:s agerande.

I december kan vi nog förväntas oss ett sådant beslut och då är ändå banken, redan i utgångsläget, ägare av drygt en tredjedel av hela den utestående stocken av nominella, svenska statsobligationer.

En halvtimme innan Riksbanken meddelade oss sitt beslut publicerar i sin tur Konjunkturinstitutet sin senaste barometer över tillståndet i svensk ekonomi.

Barometerindikatorn, som är ett sammansatt mått som mäter humör och tillstånd bland företag och hushåll, steg i oktober till 106,1 från 102,9 i september. 100 markerar det historiska genomsnittet.

Hushållen är extra glada och där steg det så kallade ”mikroindexet”, som mäter deras syn på den egna ekonomin, till 109,5, vilket är den högsta nivån sedan 2007. Dessutom visar lånesiffror från SCB att hushållsutlåningen fortsätter att öka i en stadig årstakt av 7,5 procent.

Så den svenska konjunkturen fortsätter att rulla på i en riktigt hygglig fart och är inte i något större behov av ytterligare penningpolitisk stimulans.

Vid ett mer normalt läge skulle vi snarast börja diskutera behovet av räntehöjningar. Inte minst som bristen på lämplig personal nu ökar i snabb takt i flera branscher och hushållens skuldsättning redan nått obekväma nivåer.

Ännu tidigare på torsdagsmorgonen publicerar företrädare för industrin en debattartikel i Dagens Industri. Rubriken löd ”Vår konkurrenskraft är viktigare än inflationsmålet”.

Det är ett utspel inför den kommande avtalsrörelsen med budskapet att industrin nu slutgiltigen vill göra sig av med inflationsmålet som ankare för den svenska lönebildningen.

Egentligen var industrin redan på väg åt det hållet redan i förra årets förhandlingar som slutade med avtalade löneökningar på 2,2 procent.

Klart under den nivån som Riksbanken hade räknat med och klart under nivån som skulle ge banken en chans att nå sitt inflationsmål på rimlig tid och på ett sunt sätt.

Själva huvudsyftet med inflationsmålet har varit att det ska fungera som en stabil utgångspunkt för löneförhandlingarna och att den konkurrensutsatta industrin ska sätta det så kallade ”märket” som andra löneavtal har att förhålla sig till.

De signaler som än så länge kommit från avtalsparterna tyder på att kommande avtalade löneökningar lär hamna i närheten av årets uppgörelse.

Det försvårar givetvis Riksbankens möjligheter att nå sitt inflationsmål och bekräftar bara bilden av att penningpolitiken och lönebildningen befinner sig på kollisionskurs.

Så när Riksbanken ändå envist hävdar att ”Penningpolitiken behöver vara expansiv för att värna inflationsmålets roll som nominellt ankare för pris- och lönebildningen” ska det ses mot bakgrund av att inflationsmålet är det huvudsakliga argumentet för att överhuvudtaget ha en oberoende centralbank som kan ta de obekväma beslut som politikerna inte orkar med.

Å andra sidan kan industrins företrädare inte vara helt missnöjda med nuvarande situation. Får de åter till låga löneökningar, i likhet med fjolårets på 2,2 procent, i avtalsförhandlingarna har de Riksbanken kvar i rävsaxen.

Riksbanken kommer att tvingas föra en fortsatt expansiv penningpolitik där ett av syften är att hålla den svenska kronan svag och förhoppningsvis få den att sjunka ytterligare.

Vi på Placera tycker att det nu finns tre alternativ för Riksbanken att agera på. Ett som är någotsånär rimligt och två som leder banken ännu djupare ner i träsket.

Det rimliga alternativet är att banken lutar sig bakåt och konstaterar att det, givet både inhemska och globala förutsättningar, blir svårt att nå inflationsmålet under rimlig tid.

En linje som faktiskt antyds i dagens mer rimliga prognoser över den framtida inflationsutvecklingen. Om bara gamla välkända samband mellan tillväxt och inflation dessutom fortsatt gäller kan inflationsmålet få sin revansch om några år.  

Alternativ två är att försöka styra växelkursen och försvaga den, redan i utgångsläget undervärderade, svenska kronan ytterligare. På så sätt skulle man, i alla fall temporärt, få upp inflationen via högre importpriser.

En linje som dessvärre flera centralbanker har försökt sig på med närmast idel misslyckanden sett över lite längre tidshorisonter. Dessutom är det viktigt att framhålla att effekten på inflationen blir kortvarig om importprisökningarna inte ger spridningseffekter till andra delar av ekonomin.

Den tredje linjen är att försöka pressa upp tillväxten och därmed efterfrågan på arbetskraft så att den bristsituation på arbetsmarknaden, som vi redan ser tydliga tendenser till, blir så pass akut att löneglidningen tar ordentlig fart.

Skulle vi nå dit blir det troliga utfallet att Riksbanken framöver kommer att behöva trycka på bromsen rejält för att nå någon form av balans. En oerhört svår avvägning och process med stora risker för felbeslut. Dessutom med stora, oberäkneliga effekter på finansmarknaderna.

I det korta perspektivet är det troliga scenariot att Riksbanken trots allt håller fast vid en kombination av alternativ 2 och 3. Något som ter sig gynnsamt för industrin och bolånetagare men kanske inte är det sundaste för svensk ekonomi på lite lägre sikt.

Det finns dock en liten antydan till att Riksbanken kanske är på väg att tänka om i torsdagens kommunikation. 

Mer från förstasidan

Placeras senaste aktieanalyser

Aktieanalyser

Här hittar du Placeras alla aktieanalyser

Marknadsöversikt

Stockholmsbörsen, OMXS30

I dag
-
Senast
-
{point.key}

Världsindex

Index +/- % Senast
DAX - -
Hang Seng - -
Nikkei - -

Valutor

Valuta +/- % Senast
USD/SEK - -
EUR/SEK - -
GBP/SEK - -
EUR/USD - -

Räntor

Ränta +/- % Senast
5-års ränta - -
10-års ränta - -

Råvaror

Råvara +/- % Senast
Olja - -
Guld - -
Silver - -
Koppar - -