Att investerarna letar med ljus och lykta efter avkastning kan inte vara tydligare. Fondjätten Blackrock rapporterade nyligen att efterfrågan på tillväxtmarknadsobligationer är enormt i år. Det gamla obligationsrekordet från 2012 har med råge redan passerats.

Tillväxtmarknadsländer lånar just nu billigt och oftast i amerikanska dollar eller euro. Och när köparna är mer köpsugna än på decennier så bjuds också tidigare ratade säljare till bordet.

Enligt Bloomberg har obligationsräntorna i tillväxtmarknadsländerna sjunkit från i genomsnitt 5,5 procent till 4,2 procent bara sedan årsskiftet. I Afrika har räntorna sjunkit ännu snabbare från över 8,5 procent till dagens 6,4 procent. I spåren av den ökade efterfrågan.

Och så länge räntetrenden rör sig nedåt är det ingen som klagar. Sjunkande räntor är effekten av stigande priser på obligationer. Stigande priser på obligationer innebär stigande värde på de fonder som investerat.

Räntefonder i kategorin tillväxtmarknadsobligationer har enligt Morningstar avkastat hela 14 procent i år, i svenska kronor. Det är nästan tre gånger så mycket som Dow Jones globala aktieindex stigit.

Så frågan är varför tillväxtmarknadsländer plötsligt drar till sig så många ränteinvesterares blickar. Vanliga argument är att de växer snabbare än de industrialiserade länderna och att deras generella räntenivå är betydligt högre, eller var.

Men det finns också andra drivkrafter. För att tunga investerare som pensions- och försäkringsbolag ska klara sina åtaganden bör de avkasta 6-7 procent per år. Ränteplaceringar i den industrialiserade världen ger i princip ingen avkastning. De tvingas helt enkelt vandra längre ut på riskskalan för att hitta avkastning i obligationer, och de tvingas därmed ge sig ut på tillväxtmarknaderna. 

Det är inte svårt att förstå att attraktionen i räntenivåer på 7–8 procent, som exempelvis Ryssland och Argentina belönar obligationsinvestere med.  Men uppenbarligen är det lätt att glömma att länderna har en historia av betalningsinställelser.

Men betydligt mer riskfyllda länder än så attraherar också köpare. Det väl skuldsatta Ghana lyckades sälja statsobligationer till en ränta på 9,25 procent förra veckan. Lånet ökar landets skuldsättning och riskpremien var 5 procentenheter över tillväxtmarknadssnittet.

Ghanas valuta har tappat 30 procent i värde mot den amerikanska dollarn på drygt två år. Så sent som förra året fick IMF ge nödlån till landet i bakvattnet på råvarukollapsen.

Värt att notera är att lånet är i euro. Det hade sannolikt varit omöjligt att låna i den skakiga lokala valutan. Men faller den i värde så blir återbetalningen i euro än mer betungande.

Lite fakta: Före finanskrisen 2007 hade fler än 60 länder en tillväxt på över 7 procent. Idag är det bara en handfull länder som klarar av det. Det är ett tydligt tecken på att den globala tillväxten är lägre än på mycket länge.

Att riskerna finns under ytan visar Venezuela. Landet är på väg mot ekonomisk kollaps där en giftig cocktail med hög inflation och betydande negativ BNP-tillväxt.

Oljeprisfallet och frånvaron av verklighetstillvänd ekonomisk politik har gjort det nästan omöjligt att låna pengar på den internationella kapitalmarknaden. Den senaste panikåtgärden för att få in kapital var att sälja delar av guldreserven. Det är en långsiktigt ohållbar metod och nu väntar marknaden på en default.

Kinas tillväxt, som är betydligt lägre än tidigare, drar nu ned tillväxten också för de närliggande länderna. Det råvaruberoende Mongoliet är särskilt illa ute. Kina och Ryssland är landets största handelspartners. De har minskat importen från Mongoliet kraftigt i spåren av sin egen lägre tillväxt.

Mellan 2010 och 2014 växte BNP med i genomsnitt 11 procent per år. I år räknar Världsbanken med en BNP-tillväxt på 0,7 procent.

Efter flera år med ökad skuldsättning har nu investerarna straffat Mongoliet hårt och valutan tughrik har försvagats markant. Landets regering hävdar att skuldsättningen är under kontroll. Investerare med insyn säger att landet snart måste börja förhandla med IMF. Det visar att det går fort när pendeln svänger.

Den slutliga frågan är om de stora inflödena till tillväxtmarknadsobligationer är långsiktigt hållbart och om riskpremien för investeringarna i de här länderna är för låg?

Om världskonjunkturen mattas ytterligare kan vi kallt räkna med att råvarupriserna sjunker och de här länderna får allt svårare att möta kraven från obligationsägarna.

En nyckelspelare i sammanhanget är den amerikanska centralbanken. Den påverkar dollarn genom räntan. Om räntehöjningarna kommer snabbare än marknaden räknar med så kan det leda till en betydligt starkare dollar.

Då har vi en dödsspiral att vänta. Råvarupriserna faller, råvaruberoende länder klarar inte betala obligationslånen utgivna i dollar eller euro. De första betalningsinställelserna uppträder. Riskpremien justeras upp, valutorna försvagas ytterligare, fler råvarudominerade tillväxtekonomier får problem, och så vidare...

Lyssnar man på strateger och allokeringsexperter så beror stora kapitalflödena till tillväxtmarknaderna av att det inte finns några alternativ. Det brukar aldrig vara ett hållbart resonemang för en lyckad långsiktig investering.

Ingen kan med övertygelse säga att det här domedagsscenariot blir verklighet. Inte heller att det inte blir det. Vi tycker i alla fall att den som investerar i obligationsfonder på tillväxtmarknaderna ska vara medveten om att riskerna har stigit.

Vill du ha koll på vad som händer på fondmarknaden. Prenumerera på mitt nyhetsbrev som kommer en gång i månaden och är helt gratis. Här lägger du upp din kostnadsfria prenumeration på nyhetsbrevet.