På Avanza använder vi cookies för att ge dig bästa möjliga kundupplevelse. Genom att fortsätta accepterar du att cookies används. Läs mer om cookies

Regeringen måste tala klarspråk

Kommentar Regeringen målar med rätta upp bilden av en svensk ekonomi som går riktigt hyggligt. Ändå saknas det inte frågetecken i den vårproposition som finansministern presenterat.

Inte att förvåna målar regeringen upp en ljus bild av svensk ekonomi i den vårbudget som presenterades under onsdagsmorgonen. Det är inget kontroversiellt i det utan bedömningarna som regeringen gör ligger i stort sett i linje med vad utomstående bedömare, exempelvis Konjunkturinstitutet, räknar med.

Svensk BNP-tillväxt väntas enligt regeringen landa på 3,8 procent i år för att dämpas till 2,2 respektive 1,8 procent under 2017 respektive 2018.

Exporten bidrar visserligen till tillväxten med 2,7 procentenheter, men normalt brukar man som prognosmakare räkna på nettot av export och import, och då hamnar bidraget från utrikeshandeln på mer blygsamma 0,3 procentenheter.

En av de stora drivkrafterna till tillväxten är i stället hushållen som, till följd av låga räntor och en hygglig ökning av de reala inkomsterna, fortsätter att öka sin konsumtion.

Hushållen väntas öka sin konsumtion med 3,0 procent och deras bidrag till tillväxten blir i år 1,4 procentenheter. Och även om konsumtionstakten avtar en aning under de kommande åren så väntas hushållen stå för drygt hälften av den svenska tillväxten under kommande år. 

Detta sker samtidigt som sparandet i förhållande till de disponibla inkomsterna (sparkvoten) ligger på mycket höga 15,3 procent, varav 9,4 procent är sparande i avtalspensioner och PPM.

Det finns med andra ord utrymme för ännu högre konsumtion, även om det här är en sparnivå hos hushållen som tycks vara på väg att etablerats. Under perioden 1993-2007 snittet i sin tur på runt 5-6 procent per år.

Den kanske mest kontroversiella delen i den svenska tillväxtmotorn är den offentliga konsumtionen, som i år väntas öka med hela 4,6 procent. För att hitta motsvarande tillväxttal i de offentliga utgifterna måste vi antingen tillbaka till den svenska finanskrisen i början av 1990-talet, då en kraftigt stigande arbetslöshet drev upp utgifterna, eller till 1970-talets snabba utbyggnad av den offentliga sektorn.

Den stora förklaringen till att den offentliga konsumtionen ökar så snabbt är det tidigare höga asylmottagandet. Regeringen tvingas därför bland annat skriva upp ramanslagen för migration med 31 miljarder kronor till 50 miljarder.

Visserligen sjunker ökningstakten i de offentliga utgifterna till 2,1 procent 2017 men det är en också en prognos som är behäftad med stor osäkerhet. Regeringen poängterar själv att en stor källa till osäkerhet är Migrationsverkets prognos över antal asylsökande framöver. Så de offentliga utgifterna kan mycket väl öka snabbare under nästa år samtidigt som de givetvis också kan bli lägre.

Den här utvecklingen sätter press på de offentliga finanserna i stort och på det finanspolitiska ramverk som Sverige byggt upp sedan finanskrisens dagar.

Enligt ett av de finansiella målen ska det finansiella sparandet i den offentliga sektorn motsvara 1 procent av BNP i genomsnitt över en konjunkturcykel. Tanken med ett genomsnitt är att underskott ska tillåtas under år med svag konjunktur medan överskottet ska vara högre än 1 procent under de goda åren.

I år väntas underskottet landa på -0,4 procent trots att Sverige allt tydligare befinner sig i en högkonjunktur. Underskottet växer till -0,7 procent under nästa år och det är först fram emot 2020 som målet börjar närma sig.

Men på så lång sikt är dessvärre den här typen av prognoser ganska meningslösa och dessutom kan tilläggas att de utlovade 10 miljarderna till kommunerna inte ingår i underlaget.

KI:s prognoschef, Jesper Hansson, poängterar i sin tur att det finns skäl att strama åt de offentliga utgifterna under nästa år även om regeringen skulle ha lägre ambitionsnivå än den som de facto, enligt gällande riksdagsbeslut, föreligger. 

En annan del av det finanspolitiska ramverket är utgiftstaket som är den övre gräns som huvuddelen av de offentliga utgifterna maximalt får uppgå till. Målet ska normalt sättas tre år i förväg och det huvudsakliga skälet till att regeringen i år klarar utgiftstaket är att en uppjustering av årets mål gjordes redan i förra årets vårproposition.

Regeringen ess i rockärmen är ändå att den offentliga bruttoskulden, som andel av BNP, fortsätter att sjunka. I år väntas den sjunka till 42,5 procent, vilket är mycket lågt i förhållande till de flesta av våra EU-partner. Dessutom klart under det tak på 60 procent som är satt av EU:s stabilitetspakt.

Så även om regeringen har all anledning att peka på många positiva faktorer i svensk ekonomi så det samtidigt lätt att peka ut surdegarna för den sittande regeringen i form av stigande utgifter för migrationen och dess konsekvenser för de offentliga finanserna.

På det förstnämnda är det givetvis svårt att göra en bedömning av framtiden men vilket finanspolitiskt ramverk som egentligen gäller borde regeringen definitiv vara tydligare med.

Mer från förstasidan

Marknadsöversikt

Stockholmsbörsen, OMXS30

I dag
-
Senast
-
{point.key}

Världsindex

Index +/- % Senast
DAX - -
Hang Seng - -
Nikkei - -

Valutor

Valuta +/- % Senast
USD/SEK - -
EUR/SEK - -
GBP/SEK - -
EUR/USD - -

Räntor

Ränta +/- % Senast
3-mån stibor - -
5-års ränta - -
10-års ränta - -

Råvaror

Råvara +/- % Senast
Olja - -
Guld - -
Silver - -
Koppar - -