"Det är just nu mycket lättare att peka ut faror och riskområden i världsekonomin än vad det är att hitta ljuspunkter. Det har sällan funnits så många hot som i dag", säger Stefan de Vylder, docent i nationalekonomi och på senare år författare till böcker som Eurokrisen och Världens springnota.
Det är särskilt kombinationen, den potentiella cocktaileffekten, av alla dessa risker som gör dagens situation så farlig, anser han.
På det politiska området:
Brexit, ett storskaligt krig i Mellanöstern, flyktingkatastrofen i Europa och dess följder för EU-samarbetet, utvecklingen i Ryssland och Turkiet, populism och nationalism, protektionism, "EMU:s kommande sammanbrott", stämningarna inför presidentvalet i USA.
På det ekonomiska:
Valutakrig, uttömda ekonomisk-politiska vapen, ett flertal nya bubblor, nervositeten för Kinas utveckling, nedbromsningen i BRIC-länderna och kapitalflykten från tillväxtmarknaderna, de låga råvarupriserna som innebär stora påfrestningar för exporterande länder, och stora globala obalanser i utrikeshandeln.
"2008 tänkte jag inte på politiska kriser. Då såg jag tre-fyra gigantiska ekonomiska obalanser som bara måste leda till en krasch. Men bland de ekonomiska risker jag pekar på i dag så ser jag inte att någon av dem måste sluta i total krasch. Jag tror snarare på en långsam stagnation och risk för en riktigt risig utveckling. Jag är mer orolig för det än för en ny Lehman Brothers-krasch".
Den stora kraschen, säger Stefan de Vylder, kan däremot komma om det i denna utdragna lågkonjunktur dessutom blossar upp en politisk kris.
"Vi har en väldigt nervös situation just nu. Minsta rykte om kinesiska bankers soliditet sänker börserna världen över. Och vi har en volatilitet som är mycket högre än i normala tider. Så givet nervositeten och oron på marknaderna, kombinerat med alla politiska risker som finns, så är det en väldigt farlig situation".
Att många av de penningpolitiska redskapen redan är uttömda gör också att försvaret är sargat på förhand.
”På det sättet är jag mer pessimistisk och mer orolig i dag än för åtta-tio år sedan", säger Stefan de Vylder.
Åren före det som skulle bli den värsta ekonomiska krisen sedan 1930-talets depression varnade han i artiklar och föreläsningar: Det är bara en tidsfråga innan finanssystemen havererar – och smällen kommer att bli värre än vid vanliga kriser.
"Jag har hållit på med finanskriser så länge att jag vet att ju snabbare det går uppåt, desto snabbare går det också nedåt. Och situationen då var exceptionell, med hög tillväxt i alla regioner och svindlande uppgångar på tillgångsmarknaderna".
"Jag kan förstå om enskilda aktier stiger med 15 procent per år, men inte om börsen som helhet gör det. Och definitivt inte om huspriser i USA eller Spanien stiger med över tio procent år efter år”.
Vad som hände sedan känner förstås alla till. När USA:s centralbank Federal Reserve 2006 började höja räntan för att bekämpa den stigande inflationen, efter flera års lånefest i början av decenniet, kunde många husägare inte längre bo kvar. Nycklarna lämnades tillbaka till banken, bostäder stod tomma, priserna rasade och det gigantiska korthus av högrisklån som banker och bolåneinstitut gemensamt hade byggt upp störtade samman.
Lånekraschen spreds utåt från finanssystemet och skickade ner några av världens tyngsta ekonomier i en djup lågkonjunktur. Vägen tillbaka har varit slingrig och återhämtningen trög. Men de senaste åren har ljusningen kunnat skönjas. Jobben börjar återvända, konsumtionen är stark. Börser och bostadspriser har rusat till nya rekord.
Som ett definitivt tecken på att den amerikanska ekonomin äntligen mår bättre genomförde Fed i december den första räntehöjningen på nästan tio år.
Men sedan i våras talas det också allt oftare om ännu en kris. Under sommaren var Grekland flera gånger nära att kollapsa på nytt. Råvarupriserna har slaktats och den kinesiska tillväxtmotorn har bromsat in. Konjunktursignalerna har börjat komma in allt svagare. Och världens börser har sluttat brant sedan i slutet av april. Samtidigt förefaller alltså centralbankerna allt mer kraftlösa efter sju år av aggressiva hjälpinsatser.
Vi frågar oss gång på gång: Är det här the big one?
Ett grundläggande, underliggande problem är den svaga globala efterfrågan. En effekt av politiska misstag efter den förra krisen, anser Stefan de Vylder, med åtstramningar i stället för stimulanser vilket fördjupar inkomstklyftor och cementerar lågkonjunkturen.
"Vi har haft en oerhört expansiv penningpolitik som har gjort att banker, försäkringsbolag och privatpersoner har suttit med enorma kassor. Men samtidigt utvecklas den reala ekonomin väldigt dåligt i många områden, vilket är djupt oroande. Sysselsättning, löntagares realinkomster och effektiv efterfrågan sackar efter. Pengar placeras i fastigheter och tillgångsmarknader i stället för i produktiva investeringar".
"Det är penningpolitiken som har fått bära hela lasset, medan finanspolitiken har stramat åt. Och det kan vara farligt, för det gynnar uppkomsten av bubblor utan att det löser de grundläggande problemen, nämligen produktiva investeringar, efterfrågan på varor och tjänster, människors köpkraft".
Merkantilismens fula tryne, kallar han det. "En hel värld där varenda finansminister låter som Magdalena Andersson, vilket inte är någon komplimang".
Lösningen, anser Stefan de Vylder, är mer offentliga investeringar – i synnerhet i europeiska länder med stora handelsöverskott, som Sverige, Tyskland, Holland – som kan agera draglok i sina respektive ekonomier.
"Vi kan låna gratis, så varför inte satsa på infrastruktur och kanske upprustning av miljonprogrammen, energibesparande åtgärder och miljöinvesteringar, utbildning och forskning. Det finns ofantligt mycket som på sikt har positiv samhällsekonomisk avkastning. Så länge man inte är beredd att göra det så står investeringarna och stagnerar. Nyckeln är att få jobb och investeringar, och de offentliga kommer att följas av privata".
Särskilt i Europa, men även globalt, ligger en allt för stor börda på svagare länder med större underskott att driva tillväxt och efterfrågan.
"Man kan ju tycka att 6 procents tillväxt i Kina är en hygglig siffra. Men när marknaden nu får panik så snart det börjar ryktas om 5 procents tillväxt, då är det märkligt att man ska begära av Kina och Indien att vara världsekonomins draglok".
Den kraftiga korrigering på börserna som pågått sedan i våras, och som till stor del hänförs effekterna av en mer dämpad kinesisk produktion, kan i själva verket vara det som räddat oss från en större krasch.
"Vi har haft en pyspunka på världens tillgångsmarknader. Bubblan har börjat spricka lite, vilket kan vara en hälsosam anpassning, en långsam tillnyktring", säger Stefan de Vylder.
"Samtidigt tror jag inte att vi har nått botten än. Jag låter väldigt dyster kanske, och visst, någon kan förstås säga att 'han snackar skit, börserna steg ju faktiskt förra veckan'. Men jag ser långsiktiga risker".
Däremot finns, på ett mer lokalt plan, ingen direkt risk för en ny svensk fastighetskrasch, anser han. Bostadspriserna kan mycket väl sjunka – till och med rasa – men till skillnad från 1990-talets finanskris som framförallt gällde kommersiella fastigheter skulle spridningseffekterna nu bli marginella.
Det kan bli fråga om personliga katastrofer – men ingen finanskris.
"Jag förstår inte varför så mycket av diskussionen i Sverige handlar om risken för en bostadsbubbla, när det finns mycket större risker att tala om. Jag tycker att Riksbanken har varit alltför fixerad vid risken för en sprucken bubbla under många år. För vad händer egentligen om priserna på bostäder sjunker med 20 procent? Ja, inte så mycket, makroekonomiskt talat".
