Det finns få saker som rör upp så starka känslor i finansvärlden som blankning. Att blanka, eller "gå kort" som man ibland säger, är ett sätt att försöka tjäna pengar på att en tillgång faller i pris.

Kanske beror blankningsbelackarnas starka känslor just på förväntningarna om vidare nedgång, som missgynnar långsiktiga investerare. Men det är lite som att skylla regnet på SVT:s meteorolog. Smilfinken i tv-rutan förstörde fasiken hela semestern...

Att blanka eller att spekulera i nedgång har blivit allt vanligare men är likväl fortfarande kontroversiellt bland många privatsparare – trots att diverse derivatprodukter sedan länge gjort det enkelt och billigt att satsa på nedgång utan att ens behöva ta vid en faktisk blankning.

Blankning har varit föremål för hårda regleringar. Under finanskrisen förbjöds det i delar av marknaden både i USA och i Europa men svenska Finansinspektionens ansåg sig inte ha stöd i lagen att förbjuda det i Sverige.

Att blanka en aktie innebär att sälja en aktie man inte äger, i tron om att den ska gå att köpa tillbaka billigare och därigenom tjäna pengar på mellanskillnaden. För att sälja aktier man inte äger måste de lånas av någon annan.

Aktielånet sker via en aktiemäklare och utlånaren är inte sällan en långsiktig storägare utan intresse att sälja sina andelar. För medlingen av lånet tar mäklaren en avgift och storägaren kräver en ränta. Hur stor den räntan blir bestäms av utlånaren och utbudet av aktier till låns. Den som gått kort aktien blir också skyldig att betala eventuella utdelningar till aktiernas rättmätige ägare.

Aktierna som blankaren lånat blir tillgängliga på säljsidan i marknaden vilket kortsiktigt kan komma att påverka aktiens pris. Men eftersom blankaren bara lånat värdepapperna tvingas denne förr eller senare att köpa tillbaka dem och därför bör förfarandet inte ha annat en högst tillfällig kurspåverkan. Men om den saken är åsikterna ofta vitt skilda.

För blankaren är uppsidan begränsad då en aktie inte kan sjunka mer än 100 procent i värde men å andra sidan kan bli hur dyr som helst. Tvärt emot proportionerna för en investerare som köpt ett värdepapper, som "är lång" som man säger på börsen.

I praktiken behöver inte blankning var så extremt riskfyllt som det låter men det gäller ändå att ha koll på vad man gör. Det finns skräckexempel på investerare som gått kort med mycket hög belåning, fått marknaden emot sig och hamnat i livslånga skuldfällor. Men minst lika illa kan det gå för den som köpt aktier med allt för stort mod eller hävstång.

För att blankning av en aktie ska vara tillåtet i Sverige krävs en god likviditet och ett 70-tal aktier klarar Finansinspektionens kriterier.

Det existerar också en elakare form av blankning. Den kallas "naken blankning" och i Sverige är det tillåtet inom ramen för en handelsdag.

Naken blankning handlar om att sälja en aktie utan att varken äga den eller ens låna in den. Det innebär att antalet aktier i omlopp kan öka i större omfattning än den totala mängden under en handelsdag.

För nakenblankaren vill det sedan till att det finns täckning i marknaden för att stänga positionen, alltså köpa tillbaka aktierna innan dagen är slut. De nakna blankningarna kan ibland förklara stora svängningar i enskilda värdepapper inom en handelsdag, inte minst uppgångar i slutskedet av handeln.

Egentligen är det fel att påstå att intresset för blankning ökat på senare år. Snarare har intresset att spekulera på finansiella marknader ökat och det beror sannolikt på flera faktorer. En stark börs, framgångssagor som Fingerprint och historiskt låga räntor kan vara tre.

Finansbranschen utvecklas också i en rasande takt och de tekniska framstegen har möjliggjort att en uppsjö av placeringsprodukter tagits fram. Banker och finansinstitut är sugna på att tjäna pengar och om riskaptiten finns, så finns också en produkt för ändamålet. Men mindre än hälften av dessa produkter är konstruerade för att bedriva börsspel på kortsidan.

De produkter med negativ exponering som är lättast att tillgå är börshandlade fonder och certifikat. De finns i alla former och med olika belåningsgrad. Dessa gör det enkelt att få negativ exponering i enskilda aktier, index och råvaror. En stor fördel med produkterna är låga kringkostnader och möjligheten att äga dem i ISK och kapitalförsäkring. En klassisk blankning kräver ett aktie- och fondkonto.

Till skillnad från en klassisk blankningsposition som minskar i storlek ju lägre den underliggande aktiekursen går, ökar i stället värdet på börshandlade fonder och certifikat.

Men varför ska man överväga att våga gå "kort marknaden" – och behöver man känna sig som en blankningsbandit bara för att tron på börsen sviker?

Anledningen är enkel. Gå kort för att maximera avkastningen! Det behöver inte betyda dagliga nakenblankningar eller andra kamikazestunt med obskyra hävstångsprodukter.

Men att skydda portföljen i orostider bör liknas vid att inte lägga alla ägg i samma korg. En bred och diversifierad aktieportfölj i alla ära skyddar främst mot bolagsspecifika risker men hjälper föga när marknaden faller brett.

Ett enkelt knep för att skydda, eller hedga, portföljen kan vara att sortera ut sina förlorare i orostider men behålla aktier man verkligen tror och som gått bra. Köp sedan en börsprodukt med negativ exponering mot marknaden, helst utan hävstång, som en liten försäkring för de pengar som blivit över.

Jag har några aktier som jag är riktigt långsiktig i, som jag högst ogärna vill sälja. När jag är orolig för vart marknaden ska ta vägen så kan jag naturligtvis sälja dessa aktier, men då har jag ju sålt det jag inte är orolig för. Mer rationellt är då att behålla aktierna och sälja marknaden, det vill säga blanka eller gå kort index.

Det största problemet återstår, och det är detsamma både i en stigande och i en sjunkande marknad. Hur ska affären tajmas? Är det här en botten eller en topp?

På den punkten passar jag. Om det svaret gick att köpa skulle många finansmän och -kvinnor gärna sälja sin förstfödda.