Med passiv förvaltning menas exempelvis indexfonder eller börshandlade fonder med en specifik tillgång eller aktie som underliggande vara. Priset på denna passiva förvaltning har stadigt gått ned och det låga priset har bidragit till att allt mer kapital flyter till sektorn.  

För ett decennium sedan var indexfonder och ETF:er finansiell kuriosa. Efter att bollen väl började rulla så har den bara rullat allt fortare. I dag attraherar produkterna enorma mängder kapital.

En aktör, jätteförvaltaren Blackrock, insåg tidigt vartåt vindarna blåste. För tio år sedan var Blackrock inte ens bland världens tio största förvaltare.  I dag är man störst. Tvåa är en annan specialist på passiv förvaltning, Vanguard.

2009 köpte Blackrock loss Ishares – en av pionjärerna  inom börshandlade fonder (ETF:er) och passiv förvaltning – från Barclays Bank.  Vanguard var tidigt ute på området indexfonder.

Man kan fråga sig varför passiv förvaltning plötsligt blev så efterfrågat. Ett skäl är naturligtvis den låga räntan som envist biter sig kvar. En annan är hedgefondsförvaltarnas svårigheter att navigera i dagens lågräntemiljö, som inte överensstämmer med någon teori från förra decenniet.

Med allt lägre ränta sjunker avkastningskraven, därmed också avkastningen. Om avkastningen går ned kompenserar sig investeraren genom att betala lägre avgifter, och det är just inom passiv förvaltning som avgifterna är som lägst.

I dess kölvatten har en annan bransch fått sig ett enormt uppsving – indexproducenterna. Marknadsledaren S&P Dow Jones hade för ett decennium sedan några tusen olika index. I dag har de en miljon index.

När de passiva förvaltarna växer kraftigt behöver de nya typer av index att mäta sig mot. Fler nya index lockar fler aktörer, och bollen rullar ännu fortare.

Det här innebär att du kan sätta ihop nya passiva produkter som var otänkbara för ett decennium sedan. Varför betala höga avgifter till en hedgefondförvaltare när du kan göra samma sak med en handfull indexfonder och ETF:er?

Inget ont om passiv förvaltning. Den ger kunderna ett större utbud, en bra avkastning och låga förvaltningskostnader i en tjänsteindustri som historiskt varit alldeles för lönsam. Men här någonstans börjar det dock bli ett problem. Vad händer när det passiva kapitalet, de som tar rygg på andra, blir lika stora eller större?

Frågan ställs på sin spets när det kommer till uppköpsbud på indextunga bolag. I dag rättar sig indexberäknaren efter hur de aktiva förvaltarna agerar i budsituationer.

Accepterar de aktiva förvaltarna ett bud på ett bolag så blir det uppköpt och bolaget åker därefter ur indexet.  Först då agerar indexberäknaren genom att ta bort bolaget från index. Den passiva indexförvaltaren säljer aktierna först när indexberäknaren informerat att bolaget ska lämna index.  

Men om tillväxten inom passiv förvaltning fortsätter i samma takt så kommer vi att komma till en punkt där passiva ägare står för en så stor del av bolagen att de ofrivilligt blockerar uppköp. Det blir en gordisk knut som ingen ännu vet hur den ska hanteras.

Indexberäknaren väntar på de aktiva förvaltarnas agerande. De aktiva förvaltarna har inte det bestämmande inflytande som krävs för att nå en viss acceptansnivå. Indexförvaltaren tar inga aktiva beslut om att agera på ett bud eftersom den väntar på information från indexberäknaren.

Men det finns också entydigt positiva effekter. Överflödet av index möjliggör en ökad förståelse för hur finansmarknaderna fungerar, vilka teman och stilar som driver marknaden under vissa perioder. Det var om inte otänkbart för den enskilde investeraren att förstå för tio år sedan, så åtminstone för dyrt för att själv kunna investera.

Explosionen av index och passiva produkter har ändrat spelreglerna mellan stora analysavdelningar och enskilda investerare. Index har gett alla mycket bättre verktyg för att investera efter till mycket lägre kostnad. I dag kan alla vara sin egen strateg.

Och vilka är de stora förlorarna? Det är svårt att inte se de senaste månadernas hedgefondsdöd som resultatet av den här utvecklingen. Den extremlåga räntan har gjort deras förvaltning svårare, kunderna grinigare och runt hörnet finns en gör-det-själv-låda bestående av tiotusentals olika passiva produkter.

Även om alla inte kommer att lyckas så kan alla i teorin vara sin egen hedgefondförvaltare. Med passiva produkter kan vi replikera i stort sett alla hedgefonder som finns därute. Den enda skillnaden är att det inte kostar skjortan.

Men vad händer egentligen när det passiva kapitalet blir större än det aktiva? Ja, förmodligen är det någon ny bubbla som vi har börjat blåsa upp.

PÄR STÅHL, fondredaktör