Sverige har ett oproportionerligt stort beroende av banksektorn, som utgör en stor andel av BNP. Faktum är att i Europa är det bara Schweiz och Nederländerna banker utgör en större andel av ekonomin än i Sverige. Ovanpå det kommer likartade affärsmodeller och ett stort inbördes beroende som gör att sektorn är både extremt viktig för Sveriges ekonomi och därtill ganska utsatt.

Efter den finansiella härdsmältan 2008 hamnade bankernas stabilitet med rätta i fokus. Konsekvensen i Sverige blev ett antal nyemissioner och säkerligen en hel del nära döden-upplevelser i diverse styrelserum. Till konsekvenserna efter krisen hör striktare kapitalkrav som dessutom utvecklas löpande.

Nyligen presenterade Finansinspektionen (FI) ett förslag på nya regler som träder i kraft senare i år. I veckan godkändes även Swedbanks riskklassificeringssystem och båda händelserna kan påverka lönsamheten för sektorn. Centralt i de nya regelverken är bankernas så kallade kapitaltäckning. Det handlar om hur mycket kapital bankerna måste ha som säkerhet för sin utlåning. Och för att bena ut effekterna behövs en liten genomgång av systemet.

Tidigare var bankerna tvungna att ha åtta öre i säkerhet för varje utlånad krona. Dessa regler har skärpts och för närvarande ligger kravet på 12 procents kapitaltäckning för varje utlåningskrona . Det kan förefalla enkelt, men det är lite mer komplicerat än så. Varje utlåningskrona värderas nämligen lite olika, och det är detta som riskklassificering handlar om.

Det är naturligt att ha olika riskvikter för olika typer av utlåning eftersom en utlånad krona till exempelvis bolån inte är lika riskabelt som en utlånad krona till ett företag med låg kreditvärdighet. Detta har man löst med att klassificera olika typer av utlåning i olika kategorier och värdera dessa med en procentsats av lånets nominella belopp.

Så det är egentligen inte utlåningsvolymen FI mäter utan ett så kallat riskvägt kapital (RWA). Detta är en kvot där bankens kapitalbas delas med RWA för att få kram kapitaltäckningen. Man kan med andra ord styra risknivån och kapitalkrav på två sätt. Dels genom att höja kapitalkravet och dels genom att styra riskvikterna.

Det senare har varit en stor fråga för banksektorn då främst bolån tidigare ansetts vara i princip riskfritt och det har därför fått en synnerligen låg riskvikt vilket inneburit att bankerna har kunnat låna ut stora bolånevolymer utan att binda särskilt mycket kapital. Enligt FI speglar inte dagens riskvikter på bolån, som redan höjs en gång, de långsiktiga riskerna.

I år kommer därför striktare regler med högre kapitalkrav. 2011 krävdes en minsta kapitalrelation på 12 procent och i år kommer denna att stiga ytterligare upp till en nivå kring 16 procent. Dels på grund av höjda minimivikter för bolån, och dels på grund av andra förändringar som krav på en ”kontracyklisk kapitalbuffert” som ska bygga kapital i goda tider och ge en buffert för utlåning i dåliga.

Vad gäller riskvikterna var det för några år sedan en ganska grov indelning i fyra kategorier, men systemen har förfinats och nu använder bankerna avancerade modeller för att hitta ”exakt” rätt riskviktning för olika lån. Med ett förfinat system speglas riskerna bättre och dessa system har sedan tidigare godkänts, utom för Swedbank där den baltiska verksamheten satt käppar i hjulet.

Nu har alltså även Swedbank fått grönt ljus för sin riskmodell och konsekvensen blev minskad kapitalbindning, det vill säga goda nyheter. Det innebär att bankens kapitaltäckning förbättras markant och det kan användas antingen som en större buffert, som säkerhet för ytterligare utlåning eller möjliggöra större utdelningar.

Konsekvensen av de nya reglerna för bankerna är att det krävs att de bygger upp en starkare kapitalbas och det kommer även att bromsa utlåningen då bankerna inte lika snabbt kan expandera utlåningsvolymerna.

Om man ser till de nordiska storbankerna är de överlag väl rustade att hantera striktare kapitalkrav. Men det finns grader i himlen och skillnaderna mellan dem är ganska stora. Vi har valt ut fem nyckeltal som speglar bankernas finansiella stabilitet (se tabell). Om man i detta riskperspektiv gör en enkel analys de nordiska storbankerna för att se vilka som står starkast så kan man använda nyckeltal som handlar om balansräkningen kompletterat av lönsamhet och direktavkastning.

Källa: Factset, siffror avser prognoser 2014
Betyg 1-6. Bästa totala betyg är 5, sämsta 30.

Då får man kapitalbas mätt som ”tier-1”, avkastning på eget kapital, andelen dåliga krediter, och bankernas finansiering (deposit ratio). Det sistnämda är ett nyckeltal som särskilt lyfts fram av FI, som hävdar att de svenska bankerna överlag har en hög andel finansiering via marknaden och det ökar risken.

Hög deposit ratio är alltså bra eftersom det är billig och stabil finansiering. Slutligen har vi också med direktavkastningen som ett mått på hur väl respektive banks finansiella styrka kommer aktieägarna till del.

Genom att ranka bankerna i respektive kategori och summera rankingen till en totalpoäng så får vi en bild av bankernas finansiella styrka. Listan toppas av Swedbank och SEB.

Swedbank vinner på tre förstaplaceringar inom lönsamhet, kapitalbas (som i tabellen dessutom underskattas eftersom den inte tar hänsyn till det senaste godkännandet av bankens riskvikter) samt den höga direktavkastningen. SEB:s styrkor är bra finansiering med hög inlåningsandel samt hög kreditkvalitet.

I en klass för sig hamnar Danske Bank som har haft stora problem med en svag hemmamarknad i Danmark där hypoteks- och jordbrukskrediter grävt stora hål i balansräkningen. Det är en svaghet nu, men det skapar också en intressant turnaroundpotential.