Ekonomer poängterar gärna att det är viktigt att skilja på den nominella och reella avkastningen, alltså avkastningen efter inflationen. I en låginflationsmiljö ska vi vara nöjda med lägre nominell avkastning, medan vi kräver högre nominell avkastning när inflationen är hög.

Placera.nu har ställt samman inflationssiffrorna de senaste 24 åren och jämfört dem med avkastningen för börsen och korta svenska räntefonder. När det gäller börsens reella avkastning kan vi inte se någon stark direkt koppling till inflationen på kort sikt. Det kan vi däremot göra för korta svenska räntefonder.

Sedan 1990 har den svenska inflationen haft en tydligt fallande trend. Det har satt sina spår i bland annat avkastningen för svenska korta räntefonder. De investerar i korta räntepapper, och styrs således av de korta marknadsräntorna som i sin tur påverkas mycket av inflationen.

Inflationen uppgick 1990 till drygt 10 procent. De följande fem åren föll inflationen till drygt 2 procent. Den kraftiga inflationsminskningen pressade korträntorna vilket gjorde att räntefonderna steg mycket i värde. Mellan åren 1990 till 1995 uppgick den genomsnittliga nominella avkastningen för korta svenska räntefonder till över 10 procent per år. Man kan säga att de tvåsiffriga nominella avkastningssiffrorna var en unik period som en följd av räntenedgången.

Men i reala termer, efter inflationen, var bara hälften kvar, 5,5 procent per år. Och då inkluderas även räntechocksåret 1992. Det var innan riksbanken gav upp den fasta kronkursen och genom massiva räntehöjningar försökte försvara kronkursen.  Det året slutade inflationen på 2,3 procent men de korta räntefonderna steg med nästan 15 procent, mätt i nominella termer.

Sedan år 2000 har avkastningen mer speglat den faktiska räntan och inflationen. I nominella termer har avkastningen för korta räntefonder legat på 2,5 procent i snitt per år. Med en inflation på 1,5 per år ger det en real avkastning på 1 procent per år i snitt.

Vi har faktiskt bara haft två år med negativ realavkastning för korta räntefonder. Det var 2010 och 2011. Hittills i år ligger den nominella avkastningen på 0,5 procent, men med noll i inflation blir den reala avkastningen ändå positiv.

Aktiemarknaden har inte uppvisat samma tydliga avkastningsmönster. Sedan 1990 ligger den genomsnittliga årliga nominella börsavkastningen, mätt kalenderårsvis som MSCI Sverigeindex inklusive utdelningar, på 14,4 procent. Tar vi sedan hänsyn till inflationen får vi den reella avkastningen som uppgår till 12,2 procent i snitt per år. Det betyder att inflationen har legat på i 2,2 procent i genomsnitt.

Det finns inte heller någon tydlig trend att den reala avkastningen för aktiemarknaden skulle följa den allmänna räntenedgången som varit. Det beror på en mängd faktorer. En är att aktiemarknaden styrs av bolagens vinster, den globala konjunkturen och framför allt investerarnas riskvilja. En annan viktig faktor är att aktiemarknaden är framåtblickande medan SCB:s inflationsmått är historiskt.

Att börsen gav en real avkastning på minus 17 procent under 2011 hade föga bäring på det årets inflation, utan snarare på omvärldsoron som drabbade oss alla. Den kraftiga börsuppgången under 2009, knappt 50 procent, berodde på att framtidstorn återvände efter börsraset 2008. Samma sak var det 2003 då börsen steg för första gången efter it-krachen för att investerarna hoppades på en bättre framtid.

I år har börsen stigit med drygt 13 procent i nominella termer, samtidigt ligger inflationen på noll. Det ger en reell avkastning på 13 procent, vilket är högre än det historiska snittet.

Summerar vi det hela kan vi konstatera att avkastningen för korta räntefonder påverkas påtagligt av inflationen och de korta marknadsräntorna. Aktiemarknaden däremot påverka mer av andra faktorer i högre omfattning.