Att Riksbanken startat en utredning (läs nyheten här) kring hur den svenska Stiborräntan (Stockholm Interbank offered rates) sätts är en mycket välkommen nyhet. Inte minst nu när de svenska bankerna redovisar allt högre vinster trots en orolig omvärld.
Stibor är den räntenivå till vilken banker är beredda att låna ut till varandra utan säkerhet på kortare löptider. Stibor används sedan bland annat som referens när räntorna sätts på lån till hushåll och företag. Framför allt gäller det lån till rörlig ränta eller med korta löptider.
I teorin skulle någon eller några av de fem svenska banker som lämnar in dagliga Stibor-bud kunna manipulera Stiborräntan så att det gynnar den egna bankens intäktsströmmar.
Exempelvis skulle en eller flera banker kunna lämna Stiborbud på en omotiverat hög nivå, vilket skulle leda till högre utlåningsräntor för deras (och de andra bankernas) låntagare. Det skulle i sin tur betyda högre intäkter för banken eftersom man själva inte behöver låna till dessa räntenivåer.
Just att manipulera dessa räntor mellan banker är vad det så kallade Liborgate handlar om. Det handlar om att ett antal internationella storbanker manipulerat Liborräntan, som är den internationella motsvarigheten till Stibor, och på detta sätt kunnat trycka upp bankernas vinster.
Finns det då några skäl att tro på att svenska banker fuskat med Stibor?
Det är givetvis en svår fråga att svara på men det finns trots allt så gott om frågetecken att Riksbankens utredning borde vara högprioriterad.
För det första är det mycket enkelt att manipulera Stibor. Det är bara fem banker (de fyra storbankerna samt Danske Bank) som lämnar bud. I så små grupper är det givetvis lätt att komma överens, men det räcker egentligen med att en bank lämnar ett högre bud för att trycka upp räntenivån eftersom Stiborräntan är medelvärdet av de inkomna buden. En bank i trångmål skulle kunna ha motiv att trycka upp räntenivån även om det samtidigt gynnar konkurrenterna.
För det andra har marknadsmekanismerna vid sättandet av Stiborräntan satts ur spel. Tidigare kunde bankerna handla på varandras Stiborbud och det bidrog till att risken för marknadsmanipulation var mindre.
I samband med finanskrisen 2008 sattes dock den här möjligheten ur spel - av bankerna själva ska tilläggas - och numera lämnar bankerna bara indikativa bud i samband med Stibor- auktionerna. En bank kan med andra ord lämna in i princip vilket bud som helst utan att behöva riskera att ställas till svars för detta med reda pengar.
För det tredje har det uppmärksammats i flera sammanhang att Sverige har högre marginal mellan Stibor och Riksbankens styrränta än andra jämförbara ekonomier har mellan sina motsvarande räntor.
Givet att de svenska bankerna är välkapitaliserade, gör små kreditförluster och dessutom har en mycket stabil hemmamarknad är det för en utomstående betraktare mycket svårt att förstå varför denna skillnad egentligen uppstått. En möjlig förklaring är just svagheter i hur Stiborräntan bestäms.
Så vi ser verkligen fram mot vad Riksbankens utredning kommer fram till. Vi förväntar oss kanske inga större avslöjanden om marknadsfiffel men hoppas helt klart på att utredningen lägger grunden för en helt annan ordning än den nuvarande.
Den parallella utredning som bankerna själva gör ser vi mest som ett tecken på viss desperation och gör oss egentligen bara än mer misstänksamma att allt inte har gått rätt till.
