"Jag tror inte att du och jag kommer att få några pensioner alls", sa en jämnårig bekant med pessimistens fasta övertygelse till mig på en fest nyligen.
Nå, så illa är det inte, vilket jag käckt upplyste honom om. Vi kommer att få en viss andel av vår slutlön i pension. Vi som går i pension om cirka 40 år kommer dock högst sannolikt inte att få lika mycket i inkomstpension som våra far- och morföräldrar, och därför har vi förhoppningsvis tjänstepension och premiepension som kan täcka upp.
Min väns påstående stämmer alltså inte. Men det tyder på en probleminsikt.
På många håll i världen står länder inför oerhörda utmaningar när generationer ska räcka över yrkeslivets stafettpinne. Åtskilliga kommer nämligen inte ha någon att räcka över stafettpinnen till.
I Kina talar man om 4-2-1-problemet. Det innebär att fyra mor- och farföräldrar försörjs av ett gift par, som båda är ensambarn till följd av ettbarnspolitiken, och som själva bara har ett barn till följd av samma politik. År 2050 kommer var tredje kines att vara pensionär.
I Sverige har vi samma, om än inte lika stora, problem - att vi blir färre som ska försörja fler. Det tär på ett system som går ut på att yngre ska försörja äldre via vårt pensionssystem där yrkeslöner till går till andras pensionsutbetalningar.
Det är ett system som bygger på att olika generationer består av ungefär lika många personer. Vilket de tyvärr inte gör.
Före detta finansministern Pär Nuders benämning av 40-talisterna som "köttberg" var en politisk-retorisk katastrof. Många tog, helt förståeligt, illa vid sig och Nuder tvingades till en pudel.
Men Nuders uttalande att den dag Göran Persson är ordförande för PRO, så kommer vi att få se rejäla motsättningar mellan generationer, i ett samhälle där 80- och 90-talister får svårt att hävda sina intressen, ligger det onekligen ändå något i.
Att 40-talisterna är fler än 80-talisterna är inte mycket att göra något åt. Men att åtminstone förbereda 80- och 90-talisterna på vad som komma skall - det är något som politiker och myndigheter har en skyldighet att göra.
Så; min egen generation och kommande generationer kommer inte att kunna gå i pension vid 65 års ålder. Det är ett faktum nu. Beräkningar visar att den som är född 1990 och vill ha samma ersättningsnivåer som dagens pensionärer måste jobba tills hon är 68 år och sex månader.
Det här är ett faktum som vi behöver tala mer om. 65 är inte längre åldern då punkt ska sättas för yrkeslivet. 65 kommer inte längre markera ett slut och en början på något annat.
Det väcker känslor.
Placera.nu skrev om att socialförsäkringsminister Ulf Kristersson konstaterade att pensionsåldern kommer att höjas när han besökte Pensionsdagen förra veckan. Artikeln (som du kan läsa här) slog ett hejdundrade kommentarsrekord. Pension och pensionsålder är det många som har åsikter om, och det är bra. Pensionssystemet berör oss alla, och debatt och diskussioner kring det ska uppmuntras.
Att Ulf Kristersson öppet och ärligt talar om vad som väntar yngre generationer är därmed något väldigt positivt. Inte alla politiker är så pass öppna med budskap som enkom är negativa för dem de är avsedda att nå, av rädsla för att förlora politisk popularitet under mandatperioden.
Unga får nu av Kristersson vad vi förtjänar - ärlighet. Vi får veta förutsättningarna, och får chansen att diskutera och förbereda oss.
Den som hinner förbereda sig i tid på att man behöver jobba längre, eller att pensionärslivet kanske inte blir så där fantastiskt bra om man ändå väljer att gå vid 65 års ålder, riskerar inte att bli besviken.
Den som har insikt om pensionssystemets utmaningar kanske också i tid inser betydelsen av att bry sig om sitt sparande i tjänstepension och premiepension.
P.S Följ mig gärna på Twitter, @FridaPlacera.
