Redan i taxin från flygplatsen är tecknen tydliga. Det här är en stad i kraftig förändring. Längs nästan hela vägen in till staden växer tät lövskog, ett par meter hög, som ger ett ganska lummigt och friskt intryck. En närmare titt omkring stammarna, där de grävda groparnas fortfarande syns, avslöjar att träden är nyplanterade och en del av förberedelserna in för sommarens olympiska spel. När jag närmar mig staden känns det som om antalet pågående husbyggen är fler än de färdiga.

Det är imponerande men det finns betydligt säkrare tecken på Kinas växtkraft.

När jag som morgonens första gäst steg in på ett lite kafé utanför Silk Market hälsades jag välkommen av den unga kvinnliga servitrisen. Under tiden som jag drack mitt kaffe tittade jag på när hon utförde sina morgonrutiner, hur hon torkade borden, ställde fram nydiskade askfat och plockade med espressomaskinen. Kraften i hennes rörelser och hållningen visade att hon bryr sig om och är stolt över sitt jobb.

När jag besökte Förbjudna Staden fastnade mina ögon på en ung långhårig kines med modsinspirerad överrock. Vid hans sida stod en ung amerikanska, kanske utbytesstudent.

När jag skulle betala min latte på Starbucks log den unga kinesiskan i flätor vänligt och pratade med nästan felfri engelska. Hennes ögonblock var tunga av jadegrön glitterskugga.

Det är på dessa unga människors attityd som Kinas framtid vilar.

Det är en attityd som visar att de har tagit klivet ut i den globala gemenskapen, men inte som några viljelösa Följa John-typer, utan som original med egen stil, färg och smak.

Det kommer inte att backa nu, även om de skulle stöta på patrull. Med färska minnen av hur deras egna föräldrar levde i bagaget finns det inte längre någon väg tillbaka.

Attityden finns där, inte hos alla, men överallt.

Så var det inte när jag första gången besökte Peking. Då var året 1989. På Himmelska Fridens torg pågick en studentdemonstration som skulle komma att få en tragisk upplösning men i övrig var attityden hos de då jämnåriga kineserna inåtvänd och, åtminstone i våra unga ögon, viljelös och trist.

Precis som när Japan tog steget har Kina kommit långt genom billig tillverkning och kopior. Nästa steg är svårare. För att gå från lågkostnadsland till moderna industrination krävs innovationer och innovatörer.  Det är svårare. För att klara det behöver Kina människor som inte alltid gör och tänker som läraren eller chefen säger utan som tror på sig själva. Det kan vara svårt om du med modersmjölken fått lära dig att kollektivet allt är viktigare än individen.

För tjugo år sedan var mitt intryck att det fanns få sådana människor i Kina.

I dag är det alldeles tydligt att de är många, många fler.

Då, för tjugo år sedan kände jag mest lättnad över att efter ett månadslångt besök lämna landet.

Den här gången hostar jag och klagar över smogen som inte fanns för tjugo år sedan men väl hemma tvekar jag inte för att lägga lite mer av mina sparpengar i Kinafonder.

PS! Du har väl inte missat att det återigen ser riktigt lovande ut för kinafonderna.